Just nu känns det som om inget jag kan skriva riktigt kan mäta sej med det förra inlägget som var jävligt episkt.
Jag känner mej i alla fall för rastlös för att inte skriva nånting.
Jag är glad över att det inte gör så ont i ansiktet idag. Ibland jävlas mina käkleder lite med mej och då kan man bli lite förbannad ett tag.
Jag försöker förändra några invanda tankemönster nu. För att se om det går. För att bevisa att det går. Samtidigt känner jag ett visst förakt för människor som går i samma banor år efter år som de egentligen hatar. Jag känner en stark drivkraft för att vara bättre än dom. Å andra sidan känner jag inte så mycket till förakt för nån människa eftersom jag har större empati än de flesta. Jag kan alltid tänka mej in i folks synvinklar, förstå vilken miljö dom är uppväxta i och därav vilka värderingar dom har, och vilka resonemang det leder till, och på så sätt håller jag med om att dom har rätt. Det är många som har rätt fast dom tycker tvärtemot varandra. Det skulle till exempel fungera utmärkt att ha ett liberalt samhälle om invånarna var uteslutande liberaler: människor med entrepenörsanda, positivt tänkande och en tro på att man kan komma dit man vill, om man vill. Det skulle definitivt fungera utmärkt att ha ett socialistiskt samhälle om invånarna uteslutande var av lojal, sympatisk och rättvis karaktär. Problemen uppstår ju först när de olika typerna möts och ska existera i samma samhälle. Det här blev en längre parentes än vad jag hade tänkt mej, men jag kanske inte har tålamod att inte skriva det just nu.
Jag har inte rökt en cigg på... två veckor minst. Och det är ju inte så jävla rock'n'roll. Men det är jävligt skönt att känna av nån slags rastlöshet igen, vilket jag inte har gjort på ett par år. Jag testar alltså inte att hålla mej ifrån det ett tag av ekonomiska skäl eller för att jag är rädd för att det ska döda mej, utan framförallt för att jag känner att jag har blivit förbannat jävla lat och seg, till skillnad från aktiv och sprallig som jag är uppväxt med att vara eller åtminstone se mej själv som, och det känns rimligt att se vad som händer om man ett tag tar bort en drog av typen som lugnar och även dämpar känslor i sån grad att det har getts gratis till soldater i krig för att de inte skulle fundera så jävla mycket över att dom snart skulle dö eller så utan mer typ gilla läget bara dom fick ta en rökpaus då och då.
Jag ser fram emot en tid nu av förhoppningsvis lite mindre jobb under veckorna och lite mindre stress i allmänhet eftersom albumet snart är släppt (och det har varit mycket jobb med att få det klart). Jag vet inte riktigt vad jag ska göra sen men det blir nyttigt för mej ifall jag får lite mer ledig tid. Måste springa. Måste göra ett gäng rockader. Måste supa ansiktet av mej. Måste läsa mer, se mer, höra mer. Livstörst... är det den som fördöms av hinduerna? Eller blandar jag ihop hinduismen och... jag kommer inte ihåg vad den andra heter.
Förresten heter mitt band inte Tvivelfront längre. Det nya namnet är The Resonance. Det känns passande att byta namn i och med att vi ger ut albumet... för det låter inte som nånting vi gjort tidigare. Det har antagligen en betydligt mer melankolisk klang. Dessutom har vi en ny andragitarrist, eller nygammal kanske man ska säga. Jonathan spelar andragitarr med oss från och med nu men han var faktiskt med på vår första spelning också, då som leadgitarrist. I allmänhet känns det också mer som ett band nu än vad det gjorde med Tvivelfront... eftersom hela bandet har inflytande över hur vi framför våra låtar numera, på ett bra sätt.
Gonatt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar