De här åren har gått så fort och jag har levt med så många människor på så nära håll och gått vidare och anpassat mej igen och det känns så långt bort, ni känns så långt borta, och det känns ändå som igår. Så många fester... så mycket folk som snurrat, mycket roligt, mycket bråk, tiden gick fort och jag var alltid på väg, tog för mycket ansvar, jag räknar till hur många människor som jag har umgåtts med varje dag, veckor i streck här hemma och det är svindlande.... var är ni nu? Men jag förvånas inte över hur vi går vidare, det som förvånar mej är att jag aldrig har sett tillbaka på det såhär, att jag alltid är så förbannat upptagen med att vara på väg nånstans att jag aldrig fattade vilken magisk tid det var, å andra sidan så är jag alltid sentimental över allt som inte kommer tillbaka, men det passar verkligen in under tonerna till When We Were Winning, det är smått ledsamt hur vi alla bara vill ha det bra och så, men är alldeles för taggiga och för olika för att kunna hitta nån slags harmoni, vi sliter sönder varann... men det är fint också, och det hade aldrig funnits om det inte var för den förbannade överdrivna romantiken som jag redan hade kommit över för miljoner år sedan.
Om ett par år kommer jag se tillbaka på även tiden som är nu som jävligt magisk
Kanske.
