Kiss the snake

Augusti är här, jag står i ett hav av små saker som ska ordnas innan jag kan åka, två veckor kvar. Har skeppat iväg de möbler jag vill ha kvar men som inte får plats med ner till morsans källare, försöker sälja iväg de möbler jag inte vill ha kvar, plockar, skruvar och fixar med lite allt möjligt. Har nästan ingenting kvar i lägenheten nu, i två rum och kök på 60 kvadrat har jag en säng, ett skrivbord, en bokhylla, en byrå och ett litet köksbord.

Gitarren och min nyinköpta (men begagnade) bas är med mej i alla fall, jag är i stort sett klar med alla gitarrer, har bas kvar att lägga på en eller två låtar. I morron ska vi spela in lite tamburin. Kvar efter det är krax på ca fem låtar och ett gäng timmar med mixning och sånt fixande. Tusen små och stora beslut. Vet fortfarande inte exakt vilka låtar som kommer att få vara med.

Det går framåt vare sig man vill det eller inte. Tiden, livet. Dagarna, nätterna. Den här planen jag har satt upp är som en slalombana som jag lyckas följa i grova drag, men det är jävligt brant och snabbt emellanåt. Jag vet att det enda man behöver är tillit. Man måste kasta sej in i det okända. "Kiss the snake on the tongue. Kiss the snake. If it senses fear, it will eat us instantly. But if we kiss it without fear, it will take us through the garden, through the gate to the other side.  Ride the snake to the other side."

Vad gör du med ditt liv?

Tiden går

Människor är inte rationella. Det är ju väldigt grundläggande, och nånting man måste acceptera ifall man ska till exempel försöka förstå hur människor tar beslut. Det jag inte förstår är varför man bara sitter och degar bort tiden ännu mer ifall man är stressad över hur mycket man har att göra på kort tid, eller varför man super upp sina pengar ännu mer ifall man har dåligt med pengar. När jag INTE är stressad över allt jag måste hinna med och när jag har koll på min ekonomi, kan jag vara diciplinerad och sköta allt det där skitbra, men när det börjar köra ihop sej är det en rätt brant ond spiral... vad ska man ta sej till liksom? Jag behöver nog en barnvakt som kan ha koll på att jag sköter mej. Vem är frivillig?

Å andra sidan så är jag tydligen 22 år nu och har ett jobb och en lägenhet, har flickvän, vänner och ett band. Eftersom jag inte har hunnit med i svängarna och fortfarande känner mej som 13 år gammal så är det väl ändå bra jobbat för en trettonåring. Vart fan tog tiden vägen?

2004 känns det som om mitt liv började ungefär, eftersom jag lärde känna Fia, blev popare och för första gången fick ett liv och lite vänner som jag inte hade träffat via skolan.
2005 flyttade jag till Sundsvall, var ihop med Sofia och började plugga på MIUN.
2006 var jag på Peace and Love första gången med Johnny, och Tvivelfront hade sina första spelningar...
2007 var jag ihop med (och bodde i princip hos) Jojjo och det känns verkligen som om det var IGÅR.
2008 har bara försvunnit och förtjänar kanske ett eget inlägg framöver där jag kan fundera mycket mer på vad som har hänt egentligen. Början av året gick ut på att jag nyss hade blivit singel så Hampus fixade skitmånga fester hemma hos mej så att jag kunde lära känna lite nya människor... roligt var det. Sen blev jag påtagligt arbetslös och var lite nere på grund av det... började sen plugga taxi och sommarjobbade med att måla några hus. Träffade Lajes igen i mitten av sommaren och blev jävligt kär. Hösten: skaffade taxileg och gick utbildningen på taxi sundsvall. Fixade inför Tvivelfronts skivsläpp.

Som sagt det är helt sjukt vad tiden går, jag har rätt svårt att hantera det men en sak som är rätt vettig är ju att försöka att komma iväg på åtminstone en festival om året eller så. Dels för att man känner att man lever jävligt MYCKET under den tiden man är där, och dels för att även ifall man har några minnesluckor från supandet, så har man oftast med sej ett jävla gäng minnen därifrån också. Att komma ihåg att man har haft roligt är skitviktigt, även fast man mår bra en vanlig dag så är det ju mycket roligare ifall det händer nåt speciellt som gör den minnesvärd.