The Resonance - These Days

Jag har skrivit här och där i den här bloggen under fyra års tid om hur det här albumet har växt fram, och nu är allt klart! Märklig känsla.

Spotify: http://open.spotify.com/album/4RhSaENC814qlRlM9F6qR6
iTunes: https://itunes.apple.com/us/album/these-days/id935888610

Skivan kan köpas på Bengans i Göteborg, på RiotLab Butique i Sundsvall och från Sound and Vision Units webbshop.

Har skrivit ca 241 mil om skivsläppet på www.theresonance.se och på facebook osv så jag tänkte inte upprepa det här :'D ...men man kan ju lägga märke till att det finns en Depeche Mode-cover på skivan (spår 10, A Question of Time).

Hope you like it, fred och kärlek
// T

Nya dimensioner i välbekant musik

Hör nyanser i musik som jag aldrig har lagt märke till, i alla fall inte under de senaste fem åren (just nu lyssnar jag på Depeche Mode och tilläggas bör ju att jag inte lyssnade på annat under hela gymnasietiden fram tills jag upptäckte BD, och har kommit tillbaka till dem titt som tätt). Det känns som om de har kommit fram i takt med uppnådd mental klarhet, men kan också delvis bero på 1. att man inte repar lika ofta och därför har öronen i något känsligare läge, och 2. att man har fått bättre gehör och förståelse för hur musik är producerad och sådär och därför förstår texturen bättre.

Blir mycket sugen på att starta ett elektroniskt projekt just nu, har jobbat med en Depeche Mode-cover nu det senaste och märker hur tacksamt det är att till exempel programmera trummor till låtar som är gjorda för att låta lite stelt/marschrakt. Å andra sidan har jag ju dragits mer och mer till friare, mer organisk musik (diverse 60 tal, psykedeliskt etc) och Uffe och såntdär så jag vet inte riktigt. Endera gör jag ett rockalbum nu och ett elektroniskt album i framtiden, eller så kanske det faktiskt är dags att splitta mitt musikskapande till två olika projekt. Jaja, det lär inte ske i morron, men kanske om några månader. Har bollat idéer om elektroniskt projekt många gånger med flera av mina närmsta musikantvänner genom åren, men har aldrig tagit steget och börjat.

Well. Ville mest skriva ner det där om att jag upplever nya nyanser och dimensioner i musik. Börjar greppa vidden av att var man är rent psykiskt och sådär faktiskt påverkar vilka sinnesintryck man har. Det kanske är därför man gillar band som BD så mycket när man går ner sej, för att det är väldigt enkel musik som har väldigt lätt för att "komma igenom" till ens medvetande. Alltså inte bara för att den är menad och konstruerad för att vara opretentiöst enkel utan också för att man inte kan tillgodogöra sej allt innehåll i musik med fler nyanser. Visst, det är många som har deppat till Kent genom åren, och de har ju detaljerade produktioner ibland, men jag får ändå känslan av att man uppfattar och uppskattar olika delar av musiken.

Några anteckningar

• I ett helt gäng Bowie-låtar är det många snygga små trumvirvlar och spökslag mer eller mindre i bakgrunden (Space Oddity, The Man Who Sold the World, Candidate, osv i tusen låtar... väldigt snygga virvelfills i Ziggy Stardust också...) av den typen som är väldigt svåra att få till när man programmerar trummor, men som är väldigt enkla för en trummis att spela.

• När jag har strulat till det så mycket som det går har jag faktiskt inte särskilt många vänner jag känner att jag vill snacka med om det. Jag tänker mej att jag vet vilka som bara kommer försöka skämta bort det jobbiga, vilka som inte kommer att kunna vara tillräckligt tröstande och så vidare och stryker dem en efter en tills det knappt finns nån kvar. Slutsats alltså att det finns rätt många människor jag gillar att umgås med men när det kommer till kritan VÄLDIGT FÅ som jag har en djupare relation / större förtroende för. Det har jag inte tänkt på förr - jag har nog tidigare sett människor som säger sig ha "svårt att öppna sig för andra" som om de bara vill verka svåra. I och för sig behöver det att jag har få nära vänner egentligen inte betyda annat än att jag är jävligt asocial och det visste vi ju redan.
  

• Igår tog jag mej i alla fall i kragen och ringde till närmsta vårdcentral. Det kan hända att jag är jävligt mycket hypokondriker, men fan. Jag har varit darrhänt i typ fem år eller nånting, jag får skitlätt fysiska stress-symptom (även de gånger som jag i mitt medvetande inte oroar mig) och jag måste hela tiden tänka på att äta rätt för att inte riskera att drabbas av ångest. Tid den elfte mars. Jag kan bara hoppas på att de kan hitta svaret på varför det gick snett, se föregående inlägg...

• Igår skrev jag (icke oväntat) en låt som eventuellt kommer heta "Something Went Wrong" på det temat och jag är rätt nöjd med den, den kan nog passa att ligga sist på ett album. Titeln får mej ju egentligen att tänka på Depeche Mode men inte innehållet. Tanken är att låten börjar lugnt med ett enkelt, harmoniskt riff i dur och bygger på mer och mer och mot slutet är sjukt maffig och mörk.
  

• Eftersom jag vaknade efter knappt 6 timmars sömn inatt och inte kunde somna om på grund av oro, så har jag tid att till exempel blogga, lyssna på Bowie samt se några filmer medan jag väntar på att resten av världen vaknar. Funderar på att se "Science of Sleep" nu för jag har hört från flera håll att den ska vara bra.