Om Jag och Djävulen

Vilket schysst fylleinlägg jag skrev igår natt... (Jag och djävulen) Det var lite skönt att skriva av sej antar jag, speciellt såna tankar som man normalt bara försöker tränga bort. Det är väldigt lätt att formulera sej när man har tagit nån öl upptäckte jag också. Haha eventuellt så kanske jag experimenterar mer med det framöver... även om man kanske ska välja tillfällena då man super ner sej lite mer noggrannt när man har en massa oro i skallen.

För att vara lite mer konstruktiv så, tar jag gärna emot förslag och tips på jobb/försörjningsmöjligheter. Även om nån har nån mirakelkur mot social fobi och dålig självkänsla, det vore väldigt fint!
Jaja, det finns ingen anledning att älta allt det här igen, men jag kände att jag behövde kommentera det där inlägget från den nyktra sidan av livet.

Om att våga #2

Jag kom på en sak på tal om att jag inte vågar snacka så mycket med folk jag inte känner, inte vågar ringa folk jag inte känner osv. Eller egentligen två saker. Men först och främst att ifall det där beror på att jag är rädd för att säga nåt dumt eller inte bli accepterad så är det ju egentligen HELT tvärt emot hur jag är på det medvetna planet vad gäller att genomföra saker. Om det är nånting som inte funkar, så står jag inte och säger "jag vet inte hur man lagar den", jag skruvar snarare isär och ihop den igen innan nån hinner blinka, oavsett ifall jag vet hur man gör eller inte, om jag inte vet det så lär jag mej medan jag gör det. Lika med att lösa problem i allmänhet. Jag skulle ALDRIG få för mej att inte våga försöka.

Sak nummer två är att jag kom att tänka på ett gammalt minne som har etsat sej fast sen jag var runt fem år gammal. Morsan höll på att laga mat och bad mej springa till grannen för att låna lite mjöl eller vad det nu var hon inte hade hemma just då, men jag vågade inte gå dit så jag gömde mej bakom vårt staket istället tills morsan kom ut och undrade vad fan jag höll på med liksom. Det känns som om jag borde ha växt ifrån det där ungefär i den åldern...

Om att våga

Idag har jag varit och repat på Pipen med Kim och Robert, det var trevligt och roligt och vi har dessutom spelat in en del så det var en produktiv dag. På vägen hem började jag fundera över ifall man borde dra till England som brorsan, ta nåt skitjobb och festa mycket och hitta bandmedlemmar... Jag vet inte om jag egentligen tycker att musikklimatet här är så jävla dåligt, det är svårt att jämföra när man inte vet hur det funkar i andra länder. Men jag har känslan av att det är lite mer fart på musiklivet där, bara en sån sak som att man lätt får en spelning på en krog och dessutom får gage utan att vara världens största band.

Men egentligen är det väl inte det det sitter i. Undrar hur långt man hade kommit ifall man inte hade varit så förbannat jävla rädd för att ringa till folk man inte känner... man hade kunnat boka in spelningar mycket lättare, fått ens låtar spelade i radio mycket lättare, och så vidare, och så vidare... Det är ju helt sjukt egentligen om livet ska försvinna medan man inte vågar göra saker. Så hur blir man bättre på att våga sånt? Fobier brukar väl vanligtvis botas med att man utsätter sej för det man är rädd för. Tänk om man hade nån som piskade på en att göra dom där grejerna även fast man inte vågar... Tänk om man kunde tvinga sej själv. Saknar jag motivation? Nej...

Just nu funderar jag på att dra ut och springa, det är nog rätt kallt ute men om det är nånting som är bra för psyket så är det ju fysisk träning! Hör av er om ni har några ideer om hur fan man lyckas sluta vara rädd för folk : )