Nytt album med Jesper Petersson

Alright, gav ut det här nya albumet i fredags!

Jesper Petersson - When I Lay Down My Tune. Akustisk bluespop. Det är kul att börja samarbeta med fler artister man lärt känna här nere i Göteborg!

Spotify, iTunes

High sensitivity

EDIT: läs gärna mitt senare inlägg "Vägen ut" för lite perspektiv på det här.

Ok, äntligen en lugn helg efter alldeles för hektiska två månader, i somras var jag ju jävligt energisk och började på 1000 projekt så nu när höstterminen kom igång med diverse jobb och band och så vidare så blev det alldeles för mycket - har varit tvungen att börja säga nej till saker, vilket är ovant men antagligen en jävligt bra läxa för mej. Nästa gång det händer kan jag förhoppningsvis lägga märke till symptomen mycket tidigare innan det behöver gå såhär långt.

Insett att jag är en HSP, har avfärdat begreppet tidigare för att jag trodde att "sensitive" syftade på att man var lättirriterad eller typ grinade hela tiden. Egentligen syftar det ju mer på att man tar in intryck från sinnena mer kraftigt, till exempel höga ljud är mer störande. Anledningen till att jag hajade det här nu är antagligen att det märks mer när man är stressad en tid - behovet av att återhämta sej efter man utsatt sej för en massa kraftiga intryck är mycket större.

Detta förklarar ju massor, typ varför ingen annan verkar bry sej när det är en massa oljud runt omkring (t ex man går och handlar och blir så jävla trött av oljud från osmorda hjul på kundvagnar och en massa skrammel överallt - man undrar hur folk kan stå ut med att jobba i såna miljöer), varför man under slutet av gymnasietiden föredrog att skolka från lektionerna för att lära sej det viktigaste hemma, varför man i princip blev "bakis" en hel dag efter att ha kört taxi t ex torsdag, fredag, lördag kväll (då det annars kan tänkas att man inte skulle bli helt slut om man bara jobbar runt 30 timmar i veckan). Varför jag var otroligt pigg i somras och kom igång med en massa nya projekt (bland annat Virvelvind) och så vidare.

Framförallt varför man under en sånhär hektisk tid bara kraschar ihop hemma efter en full skoldag och bara vill släcka lamporna, utom rödskenet, tända ett par värmeljus och rökelse och bara ta det lugnt i åtskilliga timmar och varför man faktiskt kan lysa starkt igen som den stjärna man är bara man får sin återhämtning i lugn och ro, i ensamhet, om och om igen...

Så, tja, nu har man ett nytt verktyg för att veta vem man är. Ett till begrepp. Man är inte bara nånstans på skalan mellan introvert och extrovert, nånstans på skalan mellan blyg och, eh, "framåt", man är också nånstans mellan highly sensitive och mer genomsnittlig känslighet. Sen verkar termen vara omdiskuterad, men som tankekoncept och verktyg för att förstå hur man funkar är ju begreppet utmärkt.

SPECTRE

Har just varit och sett SPECTRE. Det kan vara den bästa Bondfilmen, det är i alla fall en av de allra bästa. Visst, den är rätt enkel och straightforward i handlingen. Dessutom lånar den väldigt mycket från de tidigare filmerna, men det är det som är styrkan. Så utan de tidigare filmerna hade den kanske inte känts lika bra, och det går inte att upprepa den här strategin en gång till utan att det skulle kännas gjort.

Två och en halv timmar i biosalongen gjorde mej helt stum. Jag försöker fortfarande komma på fler referenser till gamla filmer. Exempel jag kan komma på on the top of my head:

• Behandlingshemmet i alperna, skidbackarna, liftarna och att åka rakt igenom nån lada nedanför en skidbacke känns igen från In Her Majestys Secret Service.
• Tortyrscenen för tankarna till The World is Not Enough (eller var det Tomorrow Never Dies? minns inte exakt).
• SPECTRE och Ernst Stavro Blofeld är naturligtvis klassiska grejer. Här får man veta att Bond var fosterbarn hos Blofelds pappa, och att de uppfostrades som bröder. Blofeld bytte dock till det namnet när han "dog" i lavinolyckan med sin far och lyckades försvinna.
• Tågscenerna är ju klassiska från t ex From Russia with Love.

Nåt negativt? Tja, i början stör man sej på att C, nåt slags överhuvud till M är nån slags youngster som Bond är uppkäftig mot - varför väljer man inte nån respektabel person som högre chef - men det framgår senare av handlingen varför det här är motiverat. Samma youngster-känsla ger Q, vilket är lite tråkigt om man gillar Desmond Llewelyn. Man kan hoppas att de framöver behåller samma skådespelare för M och Q, så att de kan utveckla karaktärerna lite.

Anyway, jag ska inte skriva världens längsta uppsats, ville bara skriva av mej lite nu eftersom jag är imponerad av filmen. De flesta med Daniel Craig har varit bra, det är bara den andra (Quantum of Solace var det va?) som jag inte gillade, den var kort och väldigt messy.

Well well, gå och se filmen snarast, den gör sej jättebra på bio. Ha det fint, vi hörs!