Efter tre år av studier, dvs väldigt begränsad budget och viss stress att klara alla kurser (vilket som vi erfarat inte bara innebär att lära sig och/eller visa sin kunskap utan också att inte hamna i konflikt med den som sätter betyg) kan man lugnt och stilla börja se allt lite mer långsiktigt. Rutiner är det bästa med det nya livet: när jag körde taxi eller pluggade var det svårt att gå upp exakt samma tid varje dag eller att veta att man kommer kunna träna varje tisdag, till exempel. Så jag sätter upp lite lösa scheman om vad jag vill kunna göra, men är brutalt medveten om faran med att vilja för mycket. Är villig att släppa mycket om det blir för mycket. Till skillnad från tidigare har man ingen solklar tidshorisont att sikta mot: inte tre år till i skolan, ett par år kvar av att lägga undan pengar innan man kan flytta till Göteborg eller så. Nu är liksom HELA LIVET ett öppet hav framför en. Om man håller sej till sina grandiosa planer och alla prognoser håller så går det ju jävligt bra med allting, allt går i rätt riktning.
Sen kan man ju halka framför en lastbil i morron och dö.
Men om man antar att man inte gör det, visst väntar väl det uppenbara några år framåt nu. Man har några år på sej att bli varm i kläderna, växa in i det nya livet och vänja sej vid tanken... som om man skulle kunna vara förberedd på nåt sätt. Jag vet inte. Men vi tar väl en sak i taget, till att börja med är det läge att fira att det nya kapitlet just har börjat.
