Idag rättade jag en sista rad i Aldrig Verklig, fullständigt ringrostig i varenda rörelse, som om det inte är jag, som om jag inte har rätt till det, som att jag har valt det andra livet - det logiska.
Livet i övrigt: på räls, som en man, som ett tåg, som en väloljad maskin - poeten har tynat bort, det tycks ligga ljusår bort att vrida och vända på ord, att lägga tid på att vrida och vända på ord, att välja den uttrycksformen, för nöje eller behov att uttrycka, alltså, och allt däremellan - bara arbetslinjen finns kvar, att skriva strukturerad teknisk dokumentation på engelska.
Lyckligtvis har livskraften hos mekanikern å andra sidan överträffat alla förväntningar. Den har förstås krympt flera gånger om sedan sin storhetstid kring millennieskiftet, men har nu lyckats klamra sej fast vid ungefär samma andel i flera år. Inte illa.
Det tydligaste personlighetsdraget, åtminstone i det liv jag just nu lever, verkar vara verklighetsbringaren. Blir det extra tydligt eftersom det är underutvecklat hos de flesta andra?
Varhelst jag går kommer jag med en smula verklighet, som jag friskt och glatt delar med mej av, men som alltid tycks lika obekväm och överrumplande för mottagaren. Så här ser de flesta dagar ut:
Person X gör Y, eller är i färd med att påbörja Y
- Har du tänkt på detaljerna A, B, och C?
- Näe, oj, justja.
Person X slutar göra Y, börjar göra motsatsen av Y, eller gör allt den kan för att motverka effekterna av det påbörjade Y.
Kan man då gott ge ut en låt där berättaren påstår sig aldrig ha varit verklig? Den som lever får se.
