Nu är vi här igen, i ögat av orkanen

Mer orkan än vanligt. Ett par år av min virvelvind i kontakt med andra generationens fria uppfostran. Rätt kaotiskt och lite som att gå på gungig myrmark, men som också ger tillfälle att reflektera. Vad vill du behålla, vad av det här vill du ha kvar? Vad säger Atlanten? Har jag förstått hur stort det är? Vart är man på väg? Vad säger stormfågeln? Vad finns kvar av Lindisfarne?

En gång, en sen kväll för mer än ett år sen så fastnade öronen vid textraderna om Lindisfarne i Hon drömmer att hon andas:

Fjorden är en väg av vågor
Från höjderna bär den rätt ut
Till en sago-ö långt i fjärran
Dit seglar stormfågel och trut

Där går ett skepp med spända segel
Skepp som slungas över vattnet
Solen skiner över Lindisfarne
Guldet glimmar vid elden i natten

...och så läste jag på om vad Lindisfarne var och om vikingarnas resor halva natten. Nästa dag träffade jag K och hon berättade att hon hade hittat en ny favvolåt, och så visade hon på Spotify. Bandet hette Lindisfarne, naturligtvis. Fantastisk musik. Igen, jag sörjer för er som aldrig upplever såna här små vardagspåminnelser över världens magi.

Både Atlanten och stormfågeln nämns även i Vägen ut, som beskriver orkanen rätt bra.

Jag hoppas att allt ordnar sej, både med orkanerna och alla projekt, det kan bli riktigt grymt. Två steg framåt, ett steg bakåt, som alltid, man får väl zooma ut och lita på att det går åt rätt håll. Det finns massor med beslut som man skulle kunna ta, men man kan också fortsätta på den utstakade vägen. Jag tror jag ska försöka med det, försöka motstå frestelserna av att kliva av och ta enkla vägar ut.