Jag kom på en sak på tal om att jag inte vågar snacka så mycket med folk jag inte känner, inte vågar ringa folk jag inte känner osv. Eller egentligen två saker. Men först och främst att ifall det där beror på att jag är rädd för att säga nåt dumt eller inte bli accepterad så är det ju egentligen HELT tvärt emot hur jag är på det medvetna planet vad gäller att genomföra saker. Om det är nånting som inte funkar, så står jag inte och säger "jag vet inte hur man lagar den", jag skruvar snarare isär och ihop den igen innan nån hinner blinka, oavsett ifall jag vet hur man gör eller inte, om jag inte vet det så lär jag mej medan jag gör det. Lika med att lösa problem i allmänhet. Jag skulle ALDRIG få för mej att inte våga försöka.
Sak nummer två är att jag kom att tänka på ett gammalt minne som har etsat sej fast sen jag var runt fem år gammal. Morsan höll på att laga mat och bad mej springa till grannen för att låna lite mjöl eller vad det nu var hon inte hade hemma just då, men jag vågade inte gå dit så jag gömde mej bakom vårt staket istället tills morsan kom ut och undrade vad fan jag höll på med liksom. Det känns som om jag borde ha växt ifrån det där ungefär i den åldern...
om att lära sig våga 2# (lite reflektioner bara)
SvaraRaderaallt blir väl aningen mer kompliserad när det finns andra människor med i bilden istället för t.ex. en dator som krånglar. människor är ju som vi alla vet högst oberäkniliga (och det är väl lite därför man lever egentligen för alla är så himla spännande hela tiden) och kan ta sig till lite allt möjligt...men vad kan man göra egentligen? bjuda på te och vara glad typ..
Och det där med staketet var ju väldigt fint!
/Siri
Jag vet hur det är. Jag vågar inte ringa någon aldrig nästan, knappt så jag vågar ringa en vän, vet inte vad det är för fel, varför jag är så rädd för att prata i telefon, men jag vågade ringa en internetvän i februari, då kände jag mig stolt efteråt!
SvaraRaderaJag skulle aldrig våga gå till grannen och låna mjöl,inte ens när jag var liten.
Ha en fin dag!