Idag har jag varit och repat på Pipen med Kim och Robert, det var trevligt och roligt och vi har dessutom spelat in en del så det var en produktiv dag. På vägen hem började jag fundera över ifall man borde dra till England som brorsan, ta nåt skitjobb och festa mycket och hitta bandmedlemmar... Jag vet inte om jag egentligen tycker att musikklimatet här är så jävla dåligt, det är svårt att jämföra när man inte vet hur det funkar i andra länder. Men jag har känslan av att det är lite mer fart på musiklivet där, bara en sån sak som att man lätt får en spelning på en krog och dessutom får gage utan att vara världens största band.
Men egentligen är det väl inte det det sitter i. Undrar hur långt man hade kommit ifall man inte hade varit så förbannat jävla rädd för att ringa till folk man inte känner... man hade kunnat boka in spelningar mycket lättare, fått ens låtar spelade i radio mycket lättare, och så vidare, och så vidare... Det är ju helt sjukt egentligen om livet ska försvinna medan man inte vågar göra saker. Så hur blir man bättre på att våga sånt? Fobier brukar väl vanligtvis botas med att man utsätter sej för det man är rädd för. Tänk om man hade nån som piskade på en att göra dom där grejerna även fast man inte vågar... Tänk om man kunde tvinga sej själv. Saknar jag motivation? Nej...
Just nu funderar jag på att dra ut och springa, det är nog rätt kallt ute men om det är nånting som är bra för psyket så är det ju fysisk träning! Hör av er om ni har några ideer om hur fan man lyckas sluta vara rädd för folk : )
Så sant..man hindras göra massa saker bara för att man inte vågar, är rädd för att något ska hända som man inte har belägg för att det ska hända utan bara är fantasier i ens huvud. Sen när man för en gång skull gjort det man är rädd för - är det aldrig så farligt, det går ofta väldigt bra och ingen blir arg eller kastar sten. Det där vet man ju ändå..att det ofta går bra
SvaraRaderaOfta är det nog rädslan för misslyckande som håller en borta, men egentligen-än sen? Det värsta som kan hända är att misslyckas och det är aldrig så jobbigt som föreställningarna om misslyckandet är.
jag brukar fråga mig vad det värsta som kan hända är..och sen sålla alla fantasier lite rationellt, som t.ex. är det inte så troligt att chefen ska komma med köttkniven och hugga en i magen om man blivit sjuk en dag, eller att hela stan kommer tycka man är en idiot för att man sagt fel på ett föredrag om isglass..brukar också försöka väga hur trevligt allt kommer bli om jag lyckas mot hur otrevligt allt bli om jag misslyckas..om kvoten för trevligt vid lyckande överstiger otrevligt vid misslyckande är det ju ändå värt chansen..
Människor brukar generellt inte tycka att man är en idiot innan man ens pratat med dom..och tycker de att man är det efter de pratat med en beror det antingen på att man faktiskt är en idiot eller på deras konstigt förutfattade meningar. (i ditt fall är det ju helt klart alltid det sistnämnda) och är det så, behöver man inte bry sig, det var värt ett försök men det höll inte, head up and sing, bara att springa vidare tills man träffar någon som är smart nog att tycka om en..det klaffar inte alltid, det behöver inte vara mer än så(och nej man behöver inte tycka om alla människor, men man behöver ju inte döma någon heller)
Och sen är det ju bättre att ropa Hej innan man är I bäcken..eller hur?
Ditt inlägg intresserade mig, det var kul så jag svarade hoppas du förstått någon av mina som vanligt struliga tankebanor!
/ Siri
jag ska flytta till london. snart. det verkar vara lite lättare att få spelningar där. det kan ju vara att man vågar prata.
SvaraRaderajag vet verkligen inte hur man slutar vara rädd för folk. det är väl bara att tvinga sig själv att göra det man är rädd för. fast det är ganska svårt..