Working Class Hero

Jag har skrivit ett par inlägg tidigare om såna där osannolika sammanträffanden som är så långsökta så att man undrar om det är gud i himmelen som spelar en ett spratt för att få sej ett skratt. Ett tag var jag med om riktigt många såna på kort tid, men det var nog långt innan jag började blogga. Varje gång jag hör Working Class Hero på radion (jag lyssnar en del på bland annat Radio Guld när jag jobbar...) minns jag i alla fall när jag hörde den första gången;

Jag höll på att läsa en av Håkan Nessers deckare, det måste ha varit "Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla", och antagligen hade det med skolan att göra, svenska b. Den var jävligt spännande precis som "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö", dessutom sådär skönt nostalgisk och sentimental (över uppväxt och sent sextital) vilket alltid går hem hos mej. Huvudpersonen sommarjobbade som torvarbetare, vilket var tämligen slitsamt, och en dag när han vilade efter jobbet hände följande:

"Just när jag lagt huvudet på kudden hände någonting märkligt; en engelsk textrad dök upp i skallen på mig, A working class hero is something to be. Det var förstås just så jag kände mig, men orden ville inte släppa taget om mig. Om jag vore låtskrivare istället för torvarbetare, tänkte jag, skulle jag sätta musik på just dom orden. En kvart senare hade jag fortfarande inte somnat. Jag tände lampan igen; satte mig vid skrivbordet och skrev ner raden på ett papper. Sedan letade jag fram ett kuvert, adresserade till John Lennon, Apple Studios, London, UK och klistrade på frimärken. Han kanske behöver lite hjälp på traven nån gång han också, tänkte jag."

Ett par dagar efter att jag har läst den där passagen i boken är jag på Stadt i Hudiksvall tillsammans med ett gäng klasskamrater, det här var såklart under min tid som jättemycket BD-popare - mycket smink, vit skjorta, slips, kavaj osv. Nånstans vid trappan rycker en tjej tag i mej och säger "Du hör inte hemma här." Hon är snygg, några år äldre än mej, lite stram svart klädsel och svart page och jag hamnar i nån slags förssvarsställning och undrar vad hon menar, vid den tiden mycket van vid att människor tyckte att man såg för konstig ut för att ens ha rätten att vistas på offentlig plats. Då ler hon och lugnar mej och fortsätter "Nej, jag menar, det ser ut som att du inte passar in här, som att du borde vara i typ Göteborg eller nånting, vad gör du här? " och det var förstås fantastiskt och ovanligt speciellt i den staden att nån hajade sådär snabbt, vem man var, och sen satt vi vid ett bord på nedervåningen en stund och snackade och drack öl, eller, jag är rädd att jag drack cider på den tiden, hemska tanke. Mitt i konversationen hör jag mej själv nynna med i låten som spelas, jag kan texten, "A working class hero is something to beeee..." och så blir jag förvånad när jag upptäcker det och så frågar jag henne vad det är för låt, och så bekräftar hon att det är Lennon som sjunger och så blir man sådär sjukt religiös i ett par sekunder och undrar vad det är som händer.

Ok, för er som aldrig har varit där nån gång runt 04,05,06 så bör det väl kanske förtydligas att all övrig musik som spelades under fredag- och lördagkvällar där lät EXAKT såhär:


...tillsammans med diverse laserljus, strobbar och rökmaskiner... och det är i skenet av detta som det blir så sjukt långsökt att det skulle ha varit en slump. Det händer ju bara inte!

Vad som hände med tjejen? Hon frågade om jag var bisexuell och ville hänga med och ha trekant med hon och hennes pojkvän, vilket varken han eller jag var speciellt taggad på av nån anledning, haha, därefter hade vi vad jag minns sporadisk kontakt på helgon i nån månad och sen levde vi alla lyckliga i resten av våra dagar, fast på skilda håll dårå.