Mållös

Plåtade lite under Ture Bergs releaseparty på Bengans fik i lördags! Grym kväll, fantastisk stämning. Albumet heter "Mållös". Bästa låten är nog Varken lång eller kort.

Min första strata

Emmaus har musikdagar med en massa begagnade instrument och musikgrejer. Köpte en strata, 400 pix. Hade gärna haft en svart istället eller nån annan snyggare färg, det fanns några svarta men inte av nån bra tillverkare, bara Behringer och Rock On som jag tror är vad som säljs på typ Hobbex? Min heter Tenson och det är väl kanske egentligen inte bättre, men det var bara en känsla :'D

Den låter i alla fall helt OK efter en stunds halsjustering och intonering, elektroniken och mekaniken verkar stadig och problemfri. Såatte. Kul med en punkgitarr. Enda problemet hittills är att tunnaste E-strängen skulle behöva bli ännu kortare (än vad skruven tillåter) för att intonera perfekt, så nån dag kanske man bör hitta en längre skruv. Edit: fixat med en ny sträng - man lär sej nåt nytt varje dag! Att strängar får tråkigare klang när de är gamla är ju common knowledge, men att de också blir sämre på att hålla rätt ton hade jag ingen aning om!

Egentligen är det ju helt sjukt att jag inte har ägt nån strata nånsin förrän nu.... men jag har inte haft så många elgitarrer överhuvudtaget. Min första elgitarr är ju så mångsidig och bra så jag har inte direkt behövt. Jag hade en Ephiphone Les Paul en kort sväng för tio år sen som jag rätt snabbt upptäckte att den inte var min grej. Har alltid drömt om att ha en vit strata, dom är snygga, eller ja, vit tele också förstås. Får se om jag orkar lacka om den här nån gång, annars kanske det blir till att köpa en mer ordentlig när man blir rikare.

Tvivlande pågår, därför finns tvivlande

Jag har en rätt skum termin nu i höst - valbara kurser, fick ett infall att läsa filosofi, eller tja, filosofins historia bredvid programmeringskurserna. Pluggar på distans med alla fördelar och nackdelar som det innebär: helt underbart att kunna lägga upp dagarna som man vill, att inte behöva stressa för att vara på nåt visst ställe hela tiden bara för att vara där vilket blir fallet när man samarbetar med en grupp eller har lektioner - samtidigt den ständiga utmaningen att faktiskt lägga tid på just studierna. Ni hajar.

Planerar släpp med Ture Berg och Lejonhjärta på skvibolaget. Riktigt bra båda två.

Väntar på svar angående vårens planerade projekt. Examensprojekt. Jag och min vän har en riktigt bra idé på G men den involverar andra parter och kräver att de känner stort förtroende för oss. Som sagt, vi väntar och hoppas.

Tack alla ni som lyssnat på singeln! Det är så kul att äntligen ge ut nåt nytt efter två år, speciellt den här låten som är så viktig för mej och oss. Tillsammans med A Side of Every Story är det här såklart den låt jag är mest nöjd med. Väldigt roligt med mottagandet också. Snart släpps en liten limiterad CDR-utgåva.

Drefvet skrev: "Precis rätt tilltal på knivseggen mellan melodiskt medryckande och nattsvart självömkande. Ni vet, när man inte vet om man ska dansa eller karva sig själv i handlederna med lämpligt trubbigt föremål."

Rockfarbror skrev: "Plötsligt så är det okej att höstmörkret är här. Det är då man vill dra i gång detta. Högt. Det ska spelas riktigt högt!"

Och ja, vi ligger ju Svenska Närradiolistan så ni som vill får jättegärna gå in och rösta! Man kan rösta varje dag, och så uppdateras listan varje söndag. Som mest kan man ligga kvar i tio veckor. Just nu ligger vi på nionde plats.

Rock on, vi hörs
// T

Are you waiting for your time?

Ny singel med mitt band The Resonance. Ni som sett oss live under det senaste året har förstått att den här låten betyder väldigt mycket för oss. Omslagskonst av Klara. Klara & Rakel Bergman Fröberg är även medkompositörer på ett hörn. Lyssna: Spotify, iTunes. Låten kanske handlar om att vänta på att livet ska börja på riktigt, eller kanske om kärlek, eller kanske om nåt annat...

Aldrig Verklig

Jag är ingen man som man känner till
Jag får va glad över att finnas till, aaah
men jag har en egen dröm, och den är du

Jag kan va glad om jag bara vill
Klipper ut kuponger men är ganska vild, aaah
och jag har en egen dröm, och den är du

och när allting tar slut
kan du pusta ut
för jag var aldrig verklig
Ja när allting tar slut
kan du vara allt jag inte var

Jag är i en taxi i min egen värld
Jag är i en bubbla, i min egen sfär, aaah
men jag har en egen dröm, och den är du

och när allting tar slut
kan du pusta ut
för jag var aldrig verklig
Ja när allting tar slut
kan du vara allt jag inte var

Jag är ingen alls men du får gärna vara min
och bara tills jag har gått under kan du väl stå still
hålla god min och låtsas som om vi två har en chans
snart så ska jag lämna dej till friden i din dans

och när allting tar slut
kan du pusta ut
för jag var aldrig verklig
Ja när allting tar slut
kan du vara allt jag inte var

Högtryck

Äntligen högtryck igen efter en gbg-regnig vecka - förbannat efterlängtat att få tillbaka energin. Innan gbg-regnet var jag på semester hemma i Hälsingland och det var helt underbart som alltid. Nu: massor av grejer som hänger i luften, fortsatt känsla av att gå på gungfly, väntar på besked, försöker få nåt grepp kring hur hösten kommer att se ut, vissa motgångar nu men som ni kanske vet:

bitterhet är en lyx

som man inte riktigt har råd med om man vill få nåt gjort. Lösningar verkar dyka upp, det gäller bara att ha tålamod och våga släppa taget något kring detaljerna. Har väl nån slags bild av hösten ändå: fokus på bandet, några spelningar, ett par singlar, kanske hittar nåt nytt band till skivbolaget, fyra valbara kurser i skolan, jobb som lärarassistent, ett flygplansprojekt förhoppningsvis.

Har en stark längtan till att sluta studera nu och börja jobba, kunna börja styra upp livet lite. Men tja, det kommer ju snart. Allt går på sparlåga dels pga ekonomin som student, dels pga att jag bor så förbannat litet just nu och inte har kunnat flytta hit alla mina möbler och alla mina grejer, så man känner sej liksom inte så hemma - allt känns lite temporärt och det är tröttsamt efter två år.

Semestern: grym, riktigt varmt dvs 25+ större delen av tiden, jag och Klara vaktade katter i Ljusdal först, sen vaktade vi systerbarn i Delsbo, bad i Dellen, fotboll, jordgubbar, badbollar... Viss chans att ta igen saknaden av hembygden med lite promenader och cykelturer. Ostkaka och fiolgnissel på Bjuråkersstämman.

Snart kommer ny singel förresten!

Nu är vi här igen, i ögat av orkanen

Mer orkan än vanligt. Ett par år av min virvelvind i kontakt med andra generationens fria uppfostran. Rätt kaotiskt och lite som att gå på gungig myrmark, men som också ger tillfälle att reflektera. Vad vill du behålla, vad av det här vill du ha kvar? Vad säger Atlanten? Har jag förstått hur stort det är? Vart är man på väg? Vad säger stormfågeln? Vad finns kvar av Lindisfarne?

En gång, en sen kväll för mer än ett år sen så fastnade öronen vid textraderna om Lindisfarne i Hon drömmer att hon andas:

Fjorden är en väg av vågor
Från höjderna bär den rätt ut
Till en sago-ö långt i fjärran
Dit seglar stormfågel och trut

Där går ett skepp med spända segel
Skepp som slungas över vattnet
Solen skiner över Lindisfarne
Guldet glimmar vid elden i natten

...och så läste jag på om vad Lindisfarne var och om vikingarnas resor halva natten. Nästa dag träffade jag K och hon berättade att hon hade hittat en ny favvolåt, och så visade hon på Spotify. Bandet hette Lindisfarne, naturligtvis. Fantastisk musik. Igen, jag sörjer för er som aldrig upplever såna här små vardagspåminnelser över världens magi.

Både Atlanten och stormfågeln nämns även i Vägen ut, som beskriver orkanen rätt bra.

Jag hoppas att allt ordnar sej, både med orkanerna och alla projekt, det kan bli riktigt grymt. Två steg framåt, ett steg bakåt, som alltid, man får väl zooma ut och lita på att det går åt rätt håll. Det finns massor med beslut som man skulle kunna ta, men man kan också fortsätta på den utstakade vägen. Jag tror jag ska försöka med det, försöka motstå frestelserna av att kliva av och ta enkla vägar ut.

Fools Rush In

En rätt medioker film med Matthew Perry. Nån gång för 10-15 år sen zappade jag in under senare delen av filmen och såg scenen där en man säger till huvudpersonen "there are signs everywhere", "there are signs everywhere to help you find your way" eftersom han står på gatan i mörkret och inte vet var han borde ta vägen, förrän han lyssnar på det där och ser sej omkring. 

Det har alltid funnits där sen dess, som en påminnelse att låta alla små synkroniciteter säga vad de vill få sagt. För några månader sen googlade jag ovanstående för att få reda på vilken film det var, och såklart heter filmen Fools Rush In och jag upptäckte det precis när jag filar på en låt som heter Fools alternativt Fools Rush Straight In.

Känner stort medlidande med de som aldrig upplever eller fäster nån vikt vid synkroniciteter. Hur romantiskt kan livet vara om allt händer av en slump?

Magnesium

Sväljer en hel del magnesium nu för att återhämta mej från stress. Såver helt okej, drömmer jävligt mycket, eller kommer ihåg drömmarna mer kanske. Inatt var det nåt om bilar som bogserades iväg... det försvinner inte direkt när man vaknar heller, men så länge det är, eh, glada drömmar så är det ju bara roligt. Livet får en något mer psykedelisk touch.

Senaste veckan har i alla fall varit rätt grym, det känns som om ett spöke har lämnat kroppen efter ett halvår. Vaknade för en vecka sen och var lättare i hela kroppen. Märkligt, snudd på religiöst men så jävla skönt.

Men tja, man är ju lite äldre nu. En blasé gammal popsjäl, förstår inte världen som den är nu (som om man nånsin förstod den!). Dessa år av hipsterskägg, nosringar och ännu mer tatueringsinflation... Tjejer med tjocka lager, sköldar av smink, tusen kilo läppstift, ögonbryn, foundation och ironi. Kjolar och byxor som går upp till naveln. Under emovågen och strax innan blev jag besviken när jag umgicks med tjejer som hade en alternativ stil bara för att de hade för dåligt självförtroende för att tro att de skulle kunna pull off nån mer traditionell snygghet. Själv var man ju romantisk och trodde att dom ville vara alternativa, vi mot världen liksom. En av tjejerna jag umgicks med då ville skaffa sillisar out of the blue. Jaja, det är samma nu. Ironiskt säckiga kläder osv för att man inte vågar försöka. Anyway, who am I to judge - det finns i alla fall några därute som har bra smak i ur och skur. Dessutom är jag inte hälften så romantisk längre, allt är rakt nu, krasst. Äta eller ätas.

Håkans nya: lyssnade en sväng igår, tycker låten saknar melodier. Synd.

Morot

Jazzhusetspelningen: Vilken kväll det blev! Första spelningen med Jonas på bas. Nu är vi stans bästa band och redo för vad som helst! Foto av Cecilia Bergman Fröberg.

Annat: jag vill ha sushi, snart kommer en ny EP med The Graham Situation, vi programmerar självkörande miniatyrbil i skolan, jag har köpt en massa magnesiumcitrat, det är snart sommar, jag behöver sommarjobb... nu ska jag käka morot och ta en morronpromenad, ha det fint!

De större nyheterna, utan tvivel

1. The Resonance är nu utan tvivel (never gets old!) alive and kicking igen.



2. The Resonance spelar på Jazzhuset den 18 mars.

Vi spelar som support för Agent Blå på Indie Disco. FB-event här.

3. The Resonance-tygkassar finns!

Motiv av kära Klara. Köp här.

Den minsta nyheten

En liten, kanske den minsta, av alla The Resonance-nyheter på lager: Jag har försökt tweaka omslagsbilden från förra albumet så att den ser ok ut, men jag står inte ut med den. Jag vet inte vad det är, den är liksom nånting mellan rosa och gulröd och jag får varken till färgerna eller kontrasten OK. Så nu byter jag ut den mot en annan bild online, på musiktjänsterna och sådär. Haha!

CDn får ju vara som den är eftersom allt är pressat, men hade jag fått göra om det kanske jag hade provat göra den svartvit till exempel. Gillar ju iden, konceptet, bilderna i bookleten och sådär, och i tryck ser det mer OK ut eftersom allt är mattlaminerat, vilket var tanken från början - men på skärmar funkar det bara inte!

Så, nu blir det kort och gott ett sånt här omslag. Foto av Molly Ljungberg (är jag ganska säker på).

Vägen ut

Har under de senaste månaderna lärt mej massor om mej själv. Skrev i höstas ett inlägg om hur stressen gjorde mej jävligt känslig för ljud och sånt och fick mej att kolla upp begreppet HSP. Nu har jag snarare insett att jag har varit på gränsen till att gå in i väggen - har inte riktigt hängt med att det är samma sak som numera kallas "utmattningssyndrom" och faktiskt inkluderar just det (ljud- och ljuskänslighet) som ett av symptomen.

Och tja, det tänker jag inte älta så mycket här - ville mest klargöra. Nu mår jag bättre, är inte lika extremt känslig för intryck och inte lika lättirriterad som jag var då. Har bara ett onormalt stort sömnbehov kvar, hoppas att det går över på sikt.

Meditation + att kunna säga nej till saker verkar vara vägen ut.

Fred och kärlek
// J