Slogs av en tanke, sann eller inte, att det inte spelade nån roll vad jag sa, skrev, sjöng, de behövde en katalysator, en utlösande faktor, en ursäkt, för att legitimera för sej själv det helt mekaniska, för att kunna spendera tid
med men inte nödvändigtvis med... å andra sidan kan det ha varit så att jag var mycket mer i fas med omvärlden då, hade hittat ett sammanhang att verka i, men det där skalet kan man ju inte stanna i. Inte jag i alla fall, eller, när jag tänker efter har jag faktiskt inte hittat en enda människa som har samma självrannsakande kritiska tänkande, som kan tänka sej att ifrågasätta
allt även om det innebär att ens värld blir till öppet hav, inga hamnar, förutom suddiga gamla minnen.
En del av mej känner för att fira, med pompa och ståt och champagne det framsteg jag kände idag. Jag lyckades med nånting jag inte kunnat hantera på kanske tio år. Det känns helt sjukt fantastiskt, jag är väldigt hoppfull. Å andra sidan... vet jag inte vad jag ska återvända till.
Och det ständiga vägandet av vågskålar hit och dit, oförmågan att acceptera ett svar utan att beakta ett annat, är det som går som en röd tråd genom alla år. Jag känner en hatkärlek inför detta. Ibland är jag väldigt avundsjuk på de som har sin världsbild fullständigt klar för sej och en tydlig riktning. Men att intala sej själv att allt nog är som det ska känns som slutet av 1984... att det inte spelar nån roll ifall man fysiskt dör eller inte eftersom man redan har gett upp, förrått allt man trodde på för att få fortsätta vara vid liv.
moz mån 28 februari 2011 03:53
