lördag 5 september 2009

Jag och djävulen

Hur känns det att vara så frustrerad över hur man ska överleva ekonomiskt framöver att man inte ens kan uttrycka sej ordentligt? Man drömmer om att skriva bra låtar som alla sina idoler men kan inte komma längre än till tanken att man kommer dö om några månader - men inte ens DEN känslan är nånting speciellt om man får ner det i en låt eftersom I'll be gone redan finns. Man skriver låtar och försöker jobba men allt är halvhjärtat eftersom man hela tiden har den jävla SATAN hängande över sej, som hotar med stora lien ifall man inte fixar fram pengar hela jävla tiden.

När jag går hem med en snefylla i skallen tänker jag ofta på Joy Division-raderna
Existence, well what does it matter?
I exist on the best terms I can.
The past is now part of my future,
The present is well out of hand.
The present is well out of hand.
Funderar på om det spelar nån roll, om det är nån ide att ens försöka stanna kvar. Man gör sitt bästa hela tiden utifrån rådande förhållanden men man skulle kunna vara så mycket bättre om man bara slapp den jävla oron och allt det där.

Framförallt, The past is now part of my future. Hur jag funderar på ifall nånting, till exempel mina framtidsutsikter (eller nuet... the present) kunde vara annorlunda ifall man hade gjort andra val tidigare. Till exempel inte slagit på teven den där kvällen för länge sen. En junikväll 2004 sa Fia åt mej att slå på teven, Broder Daniels konsert från Hultsfred direktsändes. Jag kände igen låtarna från Fucking Åmål bland annat. Jämfört med musiken jag lyssnat på tidigare som visserligen var väldigt bra (Depeche Mode) så fanns här en till dimension: den känslomässiga. Jag brukade redan sminka mej med kajal eftersom jag lyssnade på DM och sådär, så sångaren i BD såg ut typ som mej. Men han sjöng om saker som berörde också. Jag började identifiera mej med känslorna av utanförskap, olycklig kärlek, arbetslöshet etc etc etc istället för att försöka ta mej ur dom. En fin tröst, att det fanns nån som upplevde samma sak och sådär, men - det är jävligt svårt att må bra ifall man som sagt identifierar sej mej alla såna dåliga saker.

Jag vet inte var jag skulle ha varit om jag inte hade slagit på teven och sett den där konserten. Jag kanske hade jobbat som programmerare med en lön på 35000 i månaden och haft en fin bil och en fin tjej och haft det bra. Jag vet inte vad som är bättre... att vara lyckligt ovetande om den romantiska, deppiga sidan av livet eller att uppleva dess värsta sidor utan möjlighet att ta sej därifrån. På nåt sätt känner jag alltid att även om min situation har förvärrats de senaste åren så har mina värderingar blivit bättre. Vad det nu är värt, om man ändå kommer försvinna om ett tag.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar