Käftsmäll

För ett par timmar sedan kände jag mej jävligt pigg på livet. Skulle bara jobba ett par timmar till, sen vara ledig ända till fredag dvs fyra dagar. Tid att andas ut, städa här hemma, handla hem god mat, skriva låtar, spela in demos, KOMMA IKAPP! Som sagt, tid att andas ut. Jag vet inte om det finns något sånt i mitt liv, om jag nånsin kommer vara med om det. Jag vet inte om det är mitt öde som människa eller om det ligger i mitt psykes natur att ställa till det för mej precis när det håller på att bli ordning på livet eller om det ligger i mitt psyke att jag aldrig kan slappna av oavsett ifall det egentligen inte finns nånting att som är motiverat stressa upp sej över.

Eller så kan vi kalla det för ödets ironi, eller så kan vi kalla det för fan jag vet inte. Jag vet inte om jag har fattat att det har hänt, jag vet inte om jag ska skratta åt att det är sånt som händer eller om jag ska deppa ihop för att jag är helt jävla oduglig, det eviga jävla stolpskottet. Hänt har det i alla fall och jag skulle nog offra rätt mycket för att få spola tillbaka tills innan det hände, och göra rätt. Jag vet inte om jag ska gå och lägga mej och deppa eller om jag ska försöka ta tag i mitt självförtroende, försöka bli av med den jävla känslan av att vara det eviga stolpskottet, det enda som är säkert är att INGET bra kommer av att vara såhär jävla osäker på sej själv.

Tankarna går hit och dit med andra ord. Jag SKULLE kunna sätta på Broder Daniel i steron och gråta ut i några dagar, jag tror inte jag vågar det, så jag hamnar väl nånstans mittemellan som vanligt, medelmåttornas medelmåtta. Jag förstår verkligen inte var jag gick snett, var gick det snett för mej? Jag hade för fan bäst betyg i klassen när jag gick Teknik, då måste jag väl ha varit åtminstone lite skarp i hjärnan? Så när fan gick det snett?