Om att komma iväg nån gång

Efter Håkankonserten snackade jag en del med S och det var fint eftersom jag inte har träffat henne på ungefär tusen år. Vi snackade om det här med att komma iväg nån gång, från Sundsvall alltså, kanske söderut, kanske till Göteborg eller till ett annat land, kanske England eller Frankrike. Som bekant så har jag inte skitmycket sparpengar direkt och sitter med en lägenhet som behöver fixas till en hel del innan jag kan flytta, dessutom har jag ju just fått jobb och då känns det ju bäst att jobba kvar där ett tag, så jag är rätt inställd på att vara kvar i Sundsvall i minst ett år till. Att S vill härifrån kan jag förstå eftersom hon har varit sjuk ett tag och sådär.

Men om man ser till den mer allmänna kommaiväg-hysterin... det är klart att man ska drömma, att man ska ha visioner och mål, och att man ska spara undan pengar för att kunna komma dit man vill, men det som slog mej när jag tänkte på det här igår var att nåt som skulle slå minst lika högt för mej som att vinna ett gäng pengar så jag hade råd att dra iväg är ifall jag bara kunde lära mej njuta av livet precis som det är, istället för att livet ska susa förbi medan man hoppas att gräset är grönare på andra sidan.