Verklighetsbringaren

Idag rättade jag en sista rad i Aldrig Verklig, fullständigt ringrostig i varenda rörelse, som om det inte är jag, som om jag inte har rätt till det, som att jag har valt det andra livet - det logiska.

Livet i övrigt: på räls, som en man, som ett tåg, som en väloljad maskin - poeten har tynat bort, det tycks ligga ljusår bort att vrida och vända på ord, att lägga tid på att vrida och vända på ord, att välja den uttrycksformen, för nöje eller behov att uttrycka, alltså, och allt däremellan - bara arbetslinjen finns kvar, att skriva strukturerad teknisk dokumentation på engelska.

Lyckligtvis har livskraften hos mekanikern å andra sidan överträffat alla förväntningar. Den har förstås krympt flera gånger om sedan sin storhetstid kring millennieskiftet, men har nu lyckats klamra sej fast vid ungefär samma andel i flera år. Inte illa.

Det tydligaste personlighetsdraget, åtminstone i det liv jag just nu lever, verkar vara verklighetsbringaren. Blir det extra tydligt eftersom det är underutvecklat hos de flesta andra?

Varhelst jag går kommer jag med en smula verklighet, som jag friskt och glatt delar med mej av, men som alltid tycks lika obekväm och överrumplande för mottagaren. Så här ser de flesta dagar ut:

Person X gör Y, eller är i färd med att påbörja Y
- Har du tänkt på detaljerna A, B, och C?
- Näe, oj, justja.
Person X slutar göra Y, börjar göra motsatsen av Y, eller gör allt den kan för att motverka effekterna av det påbörjade Y.

Kan man då gott ge ut en låt där berättaren påstår sig aldrig ha varit verklig? Den som lever får se.

Nytt kapitel i livet

Efter tre år av studier, dvs väldigt begränsad budget och viss stress att klara alla kurser (vilket som vi erfarat inte bara innebär att lära sig och/eller visa sin kunskap utan också att inte hamna i konflikt med den som sätter betyg) kan man lugnt och stilla börja se allt lite mer långsiktigt. Rutiner är det bästa med det nya livet: när jag körde taxi eller pluggade var det svårt att gå upp exakt samma tid varje dag eller att veta att man kommer kunna träna varje tisdag, till exempel. Så jag sätter upp lite lösa scheman om vad jag vill kunna göra, men är brutalt medveten om faran med att vilja för mycket. Är villig att släppa mycket om det blir för mycket. Till skillnad från tidigare har man ingen solklar tidshorisont att sikta mot: inte tre år till i skolan, ett par år kvar av att lägga undan pengar innan man kan flytta till Göteborg eller så. Nu är liksom HELA LIVET ett öppet hav framför en. Om man håller sej till sina grandiosa planer och alla prognoser håller så går det ju jävligt bra med allting, allt går i rätt riktning.

Sen kan man ju halka framför en lastbil i morron och dö.

Men om man antar att man inte gör det, visst väntar väl det uppenbara några år framåt nu. Man har några år på sej att bli varm i kläderna, växa in i det nya livet och vänja sej vid tanken... som om man skulle kunna vara förberedd på nåt sätt. Jag vet inte. Men vi tar väl en sak i taget, till att börja med är det läge att fira att det nya kapitlet just har börjat.

Mållös

Plåtade lite under Ture Bergs releaseparty på Bengans fik i lördags! Grym kväll, fantastisk stämning. Albumet heter "Mållös". Bästa låten är nog Varken lång eller kort.

Min första strata

Emmaus har musikdagar med en massa begagnade instrument och musikgrejer. Köpte en strata, 400 pix. Hade gärna haft en svart istället eller nån annan snyggare färg, det fanns några svarta men inte av nån bra tillverkare, bara Behringer och Rock On som jag tror är vad som säljs på typ Hobbex? Min heter Tenson och det är väl kanske egentligen inte bättre, men det var bara en känsla :'D

Den låter i alla fall helt OK efter en stunds halsjustering och intonering, elektroniken och mekaniken verkar stadig och problemfri. Såatte. Kul med en punkgitarr. Enda problemet hittills är att tunnaste E-strängen skulle behöva bli ännu kortare (än vad skruven tillåter) för att intonera perfekt, så nån dag kanske man bör hitta en längre skruv. Edit: fixat med en ny sträng - man lär sej nåt nytt varje dag! Att strängar får tråkigare klang när de är gamla är ju common knowledge, men att de också blir sämre på att hålla rätt ton hade jag ingen aning om!

Egentligen är det ju helt sjukt att jag inte har ägt nån strata nånsin förrän nu.... men jag har inte haft så många elgitarrer överhuvudtaget. Min första elgitarr är ju så mångsidig och bra så jag har inte direkt behövt. Jag hade en Ephiphone Les Paul en kort sväng för tio år sen som jag rätt snabbt upptäckte att den inte var min grej. Har alltid drömt om att ha en vit strata, dom är snygga, eller ja, vit tele också förstås. Får se om jag orkar lacka om den här nån gång, annars kanske det blir till att köpa en mer ordentlig när man blir rikare.

Tvivlande pågår, därför finns tvivlande

Jag har en rätt skum termin nu i höst - valbara kurser, fick ett infall att läsa filosofi, eller tja, filosofins historia bredvid programmeringskurserna. Pluggar på distans med alla fördelar och nackdelar som det innebär: helt underbart att kunna lägga upp dagarna som man vill, att inte behöva stressa för att vara på nåt visst ställe hela tiden bara för att vara där vilket blir fallet när man samarbetar med en grupp eller har lektioner - samtidigt den ständiga utmaningen att faktiskt lägga tid på just studierna. Ni hajar.

Planerar släpp med Ture Berg och Lejonhjärta på skvibolaget. Riktigt bra båda två.

Väntar på svar angående vårens planerade projekt. Examensprojekt. Jag och min vän har en riktigt bra idé på G men den involverar andra parter och kräver att de känner stort förtroende för oss. Som sagt, vi väntar och hoppas.

Tack alla ni som lyssnat på singeln! Det är så kul att äntligen ge ut nåt nytt efter två år, speciellt den här låten som är så viktig för mej och oss. Tillsammans med A Side of Every Story är det här såklart den låt jag är mest nöjd med. Väldigt roligt med mottagandet också. Snart släpps en liten limiterad CDR-utgåva.

Drefvet skrev: "Precis rätt tilltal på knivseggen mellan melodiskt medryckande och nattsvart självömkande. Ni vet, när man inte vet om man ska dansa eller karva sig själv i handlederna med lämpligt trubbigt föremål."

Rockfarbror skrev: "Plötsligt så är det okej att höstmörkret är här. Det är då man vill dra i gång detta. Högt. Det ska spelas riktigt högt!"

Och ja, vi ligger ju Svenska Närradiolistan så ni som vill får jättegärna gå in och rösta! Man kan rösta varje dag, och så uppdateras listan varje söndag. Som mest kan man ligga kvar i tio veckor. Just nu ligger vi på nionde plats.

Rock on, vi hörs
// T

Are you waiting for your time?

Ny singel med mitt band The Resonance. Ni som sett oss live under det senaste året har förstått att den här låten betyder väldigt mycket för oss. Omslagskonst av Klara. Klara & Rakel Bergman Fröberg är även medkompositörer på ett hörn. Lyssna: Spotify, iTunes. Låten kanske handlar om att vänta på att livet ska börja på riktigt, eller kanske om kärlek, eller kanske om nåt annat...

Aldrig Verklig

Jag är ingen man som man känner till
Jag får va glad över att finnas till, aaah
men jag har en egen dröm, och den är du

Jag kan va glad om jag bara vill
Klipper ut kuponger men är ganska vild, aaah
och jag har en egen dröm, och den är du

och när allting tar slut
kan du pusta ut
för jag var aldrig verklig
Ja när allting tar slut
kan du vara allt jag inte var

Jag är i en taxi i min egen värld
Jag är i en bubbla, i min egen sfär, aaah
men jag har en egen dröm, och den är du

och när allting tar slut
kan du pusta ut
för jag var aldrig verklig
Ja när allting tar slut
kan du vara allt jag inte var

Jag är ingen alls men du får gärna vara min
och bara tills jag har gått under kan du väl stå still
hålla god min och låtsas som om vi två har en chans
snart så ska jag lämna dej till friden i din dans

och när allting tar slut
kan du pusta ut
för jag var aldrig verklig
Ja när allting tar slut
kan du vara allt jag inte var

Högtryck

Äntligen högtryck igen efter en gbg-regnig vecka - förbannat efterlängtat att få tillbaka energin. Innan gbg-regnet var jag på semester hemma i Hälsingland och det var helt underbart som alltid. Nu: massor av grejer som hänger i luften, fortsatt känsla av att gå på gungfly, väntar på besked, försöker få nåt grepp kring hur hösten kommer att se ut, vissa motgångar nu men som ni kanske vet:

bitterhet är en lyx

som man inte riktigt har råd med om man vill få nåt gjort. Lösningar verkar dyka upp, det gäller bara att ha tålamod och våga släppa taget något kring detaljerna. Har väl nån slags bild av hösten ändå: fokus på bandet, några spelningar, ett par singlar, kanske hittar nåt nytt band till skivbolaget, fyra valbara kurser i skolan, jobb som lärarassistent, ett flygplansprojekt förhoppningsvis.

Har en stark längtan till att sluta studera nu och börja jobba, kunna börja styra upp livet lite. Men tja, det kommer ju snart. Allt går på sparlåga dels pga ekonomin som student, dels pga att jag bor så förbannat litet just nu och inte har kunnat flytta hit alla mina möbler och alla mina grejer, så man känner sej liksom inte så hemma - allt känns lite temporärt och det är tröttsamt efter två år.

Semestern: grym, riktigt varmt dvs 25+ större delen av tiden, jag och Klara vaktade katter i Ljusdal först, sen vaktade vi systerbarn i Delsbo, bad i Dellen, fotboll, jordgubbar, badbollar... Viss chans att ta igen saknaden av hembygden med lite promenader och cykelturer. Ostkaka och fiolgnissel på Bjuråkersstämman.

Snart kommer ny singel förresten!

Nu är vi här igen, i ögat av orkanen

Mer orkan än vanligt. Ett par år av min virvelvind i kontakt med andra generationens fria uppfostran. Rätt kaotiskt och lite som att gå på gungig myrmark, men som också ger tillfälle att reflektera. Vad vill du behålla, vad av det här vill du ha kvar? Vad säger Atlanten? Har jag förstått hur stort det är? Vart är man på väg? Vad säger stormfågeln? Vad finns kvar av Lindisfarne?

En gång, en sen kväll för mer än ett år sen så fastnade öronen vid textraderna om Lindisfarne i Hon drömmer att hon andas:

Fjorden är en väg av vågor
Från höjderna bär den rätt ut
Till en sago-ö långt i fjärran
Dit seglar stormfågel och trut

Där går ett skepp med spända segel
Skepp som slungas över vattnet
Solen skiner över Lindisfarne
Guldet glimmar vid elden i natten

...och så läste jag på om vad Lindisfarne var och om vikingarnas resor halva natten. Nästa dag träffade jag K och hon berättade att hon hade hittat en ny favvolåt, och så visade hon på Spotify. Bandet hette Lindisfarne, naturligtvis. Fantastisk musik. Igen, jag sörjer för er som aldrig upplever såna här små vardagspåminnelser över världens magi.

Både Atlanten och stormfågeln nämns även i Vägen ut, som beskriver orkanen rätt bra.

Jag hoppas att allt ordnar sej, både med orkanerna och alla projekt, det kan bli riktigt grymt. Två steg framåt, ett steg bakåt, som alltid, man får väl zooma ut och lita på att det går åt rätt håll. Det finns massor med beslut som man skulle kunna ta, men man kan också fortsätta på den utstakade vägen. Jag tror jag ska försöka med det, försöka motstå frestelserna av att kliva av och ta enkla vägar ut.

Fools Rush In

En rätt medioker film med Matthew Perry. Nån gång för 10-15 år sen zappade jag in under senare delen av filmen och såg scenen där en man säger till huvudpersonen "there are signs everywhere", "there are signs everywhere to help you find your way" eftersom han står på gatan i mörkret och inte vet var han borde ta vägen, förrän han lyssnar på det där och ser sej omkring. 

Det har alltid funnits där sen dess, som en påminnelse att låta alla små synkroniciteter säga vad de vill få sagt. För några månader sen googlade jag ovanstående för att få reda på vilken film det var, och såklart heter filmen Fools Rush In och jag upptäckte det precis när jag filar på en låt som heter Fools alternativt Fools Rush Straight In.

Känner stort medlidande med de som aldrig upplever eller fäster nån vikt vid synkroniciteter. Hur romantiskt kan livet vara om allt händer av en slump?

Magnesium

Sväljer en hel del magnesium nu för att återhämta mej från stress. Såver helt okej, drömmer jävligt mycket, eller kommer ihåg drömmarna mer kanske. Inatt var det nåt om bilar som bogserades iväg... det försvinner inte direkt när man vaknar heller, men så länge det är, eh, glada drömmar så är det ju bara roligt. Livet får en något mer psykedelisk touch.

Senaste veckan har i alla fall varit rätt grym, det känns som om ett spöke har lämnat kroppen efter ett halvår. Vaknade för en vecka sen och var lättare i hela kroppen. Märkligt, snudd på religiöst men så jävla skönt.

Men tja, man är ju lite äldre nu. En blasé gammal popsjäl, förstår inte världen som den är nu (som om man nånsin förstod den!). Dessa år av hipsterskägg, nosringar och ännu mer tatueringsinflation... Tjejer med tjocka lager, sköldar av smink, tusen kilo läppstift, ögonbryn, foundation och ironi. Kjolar och byxor som går upp till naveln. Under emovågen och strax innan blev jag besviken när jag umgicks med tjejer som hade en alternativ stil bara för att de hade för dåligt självförtroende för att tro att de skulle kunna pull off nån mer traditionell snygghet. Själv var man ju romantisk och trodde att dom ville vara alternativa, vi mot världen liksom. En av tjejerna jag umgicks med då ville skaffa sillisar out of the blue. Jaja, det är samma nu. Ironiskt säckiga kläder osv för att man inte vågar försöka. Anyway, who am I to judge - det finns i alla fall några därute som har bra smak i ur och skur. Dessutom är jag inte hälften så romantisk längre, allt är rakt nu, krasst. Äta eller ätas.

Håkans nya: lyssnade en sväng igår, tycker låten saknar melodier. Synd.

Morot

Jazzhusetspelningen: Vilken kväll det blev! Första spelningen med Jonas på bas. Nu är vi stans bästa band och redo för vad som helst! Foto av Cecilia Bergman Fröberg.

Annat: jag vill ha sushi, snart kommer en ny EP med The Graham Situation, vi programmerar självkörande miniatyrbil i skolan, jag har köpt en massa magnesiumcitrat, det är snart sommar, jag behöver sommarjobb... nu ska jag käka morot och ta en morronpromenad, ha det fint!

De större nyheterna, utan tvivel

1. The Resonance är nu utan tvivel (never gets old!) alive and kicking igen.



2. The Resonance spelar på Jazzhuset den 18 mars.

Vi spelar som support för Agent Blå på Indie Disco. FB-event här.

3. The Resonance-tygkassar finns!

Motiv av kära Klara. Köp här.

Den minsta nyheten

En liten, kanske den minsta, av alla The Resonance-nyheter på lager: Jag har försökt tweaka omslagsbilden från förra albumet så att den ser ok ut, men jag står inte ut med den. Jag vet inte vad det är, den är liksom nånting mellan rosa och gulröd och jag får varken till färgerna eller kontrasten OK. Så nu byter jag ut den mot en annan bild online, på musiktjänsterna och sådär. Haha!

CDn får ju vara som den är eftersom allt är pressat, men hade jag fått göra om det kanske jag hade provat göra den svartvit till exempel. Gillar ju iden, konceptet, bilderna i bookleten och sådär, och i tryck ser det mer OK ut eftersom allt är mattlaminerat, vilket var tanken från början - men på skärmar funkar det bara inte!

Så, nu blir det kort och gott ett sånt här omslag. Foto av Molly Ljungberg (är jag ganska säker på).

Vägen ut

Har under de senaste månaderna lärt mej massor om mej själv. Skrev i höstas ett inlägg om hur stressen gjorde mej jävligt känslig för ljud och sånt och fick mej att kolla upp begreppet HSP. Nu har jag snarare insett att jag har varit på gränsen till att gå in i väggen - har inte riktigt hängt med att det är samma sak som numera kallas "utmattningssyndrom" och faktiskt inkluderar just det (ljud- och ljuskänslighet) som ett av symptomen.

Och tja, det tänker jag inte älta så mycket här - ville mest klargöra. Nu mår jag bättre, är inte lika extremt känslig för intryck och inte lika lättirriterad som jag var då. Har bara ett onormalt stort sömnbehov kvar, hoppas att det går över på sikt.

Meditation + att kunna säga nej till saker verkar vara vägen ut.

Fred och kärlek
// J

Från oss alla, till er alla!

Sådär, årets sista två album är släppta! Länkar till Spotify etc finns på www.soundandvision.se. Det har varit ett bra Sound and Vision Unit-år, och ett bra år i övrigt också! Men så mycket tid till lägesrapport finns inte. Litar på att ni har det bra och chillar med glöggen, så hörs vi mer senare. Tjing!

Nytt album med Jesper Petersson

Alright, gav ut det här nya albumet i fredags!

Jesper Petersson - When I Lay Down My Tune. Akustisk bluespop. Det är kul att börja samarbeta med fler artister man lärt känna här nere i Göteborg!

Spotify, iTunes

High sensitivity

EDIT: läs gärna mitt senare inlägg "Vägen ut" för lite perspektiv på det här.

Ok, äntligen en lugn helg efter alldeles för hektiska två månader, i somras var jag ju jävligt energisk och började på 1000 projekt så nu när höstterminen kom igång med diverse jobb och band och så vidare så blev det alldeles för mycket - har varit tvungen att börja säga nej till saker, vilket är ovant men antagligen en jävligt bra läxa för mej. Nästa gång det händer kan jag förhoppningsvis lägga märke till symptomen mycket tidigare innan det behöver gå såhär långt.

Insett att jag är en HSP, har avfärdat begreppet tidigare för att jag trodde att "sensitive" syftade på att man var lättirriterad eller typ grinade hela tiden. Egentligen syftar det ju mer på att man tar in intryck från sinnena mer kraftigt, till exempel höga ljud är mer störande. Anledningen till att jag hajade det här nu är antagligen att det märks mer när man är stressad en tid - behovet av att återhämta sej efter man utsatt sej för en massa kraftiga intryck är mycket större.

Detta förklarar ju massor, typ varför ingen annan verkar bry sej när det är en massa oljud runt omkring (t ex man går och handlar och blir så jävla trött av oljud från osmorda hjul på kundvagnar och en massa skrammel överallt - man undrar hur folk kan stå ut med att jobba i såna miljöer), varför man under slutet av gymnasietiden föredrog att skolka från lektionerna för att lära sej det viktigaste hemma, varför man i princip blev "bakis" en hel dag efter att ha kört taxi t ex torsdag, fredag, lördag kväll (då det annars kan tänkas att man inte skulle bli helt slut om man bara jobbar runt 30 timmar i veckan). Varför jag var otroligt pigg i somras och kom igång med en massa nya projekt (bland annat Virvelvind) och så vidare.

Framförallt varför man under en sånhär hektisk tid bara kraschar ihop hemma efter en full skoldag och bara vill släcka lamporna, utom rödskenet, tända ett par värmeljus och rökelse och bara ta det lugnt i åtskilliga timmar och varför man faktiskt kan lysa starkt igen som den stjärna man är bara man får sin återhämtning i lugn och ro, i ensamhet, om och om igen...

Så, tja, nu har man ett nytt verktyg för att veta vem man är. Ett till begrepp. Man är inte bara nånstans på skalan mellan introvert och extrovert, nånstans på skalan mellan blyg och, eh, "framåt", man är också nånstans mellan highly sensitive och mer genomsnittlig känslighet. Sen verkar termen vara omdiskuterad, men som tankekoncept och verktyg för att förstå hur man funkar är ju begreppet utmärkt.

SPECTRE

Har just varit och sett SPECTRE. Det kan vara den bästa Bondfilmen, det är i alla fall en av de allra bästa. Visst, den är rätt enkel och straightforward i handlingen. Dessutom lånar den väldigt mycket från de tidigare filmerna, men det är det som är styrkan. Så utan de tidigare filmerna hade den kanske inte känts lika bra, och det går inte att upprepa den här strategin en gång till utan att det skulle kännas gjort.

Två och en halv timmar i biosalongen gjorde mej helt stum. Jag försöker fortfarande komma på fler referenser till gamla filmer. Exempel jag kan komma på on the top of my head:

• Behandlingshemmet i alperna, skidbackarna, liftarna och att åka rakt igenom nån lada nedanför en skidbacke känns igen från In Her Majestys Secret Service.
• Tortyrscenen för tankarna till The World is Not Enough (eller var det Tomorrow Never Dies? minns inte exakt).
• SPECTRE och Ernst Stavro Blofeld är naturligtvis klassiska grejer. Här får man veta att Bond var fosterbarn hos Blofelds pappa, och att de uppfostrades som bröder. Blofeld bytte dock till det namnet när han "dog" i lavinolyckan med sin far och lyckades försvinna.
• Tågscenerna är ju klassiska från t ex From Russia with Love.

Nåt negativt? Tja, i början stör man sej på att C, nåt slags överhuvud till M är nån slags youngster som Bond är uppkäftig mot - varför väljer man inte nån respektabel person som högre chef - men det framgår senare av handlingen varför det här är motiverat. Samma youngster-känsla ger Q, vilket är lite tråkigt om man gillar Desmond Llewelyn. Man kan hoppas att de framöver behåller samma skådespelare för M och Q, så att de kan utveckla karaktärerna lite.

Anyway, jag ska inte skriva världens längsta uppsats, ville bara skriva av mej lite nu eftersom jag är imponerad av filmen. De flesta med Daniel Craig har varit bra, det är bara den andra (Quantum of Solace var det va?) som jag inte gillade, den var kort och väldigt messy.

Well well, gå och se filmen snarast, den gör sej jättebra på bio. Ha det fint, vi hörs! 

virvelvind.nu lanseras!

Vi har jobbat på det här lite i smyg ett tag nu så det är roligt att äntligen kunna presentera virevlvind.nu. Taglinen är "Virvelvind.nu är en webbaserad musiktidning med fokus på albumrecensioner".

Förutom recensioner blir det en del återkommande teman i bloggdelen, men jag vill också hålla allt rätt fritt för initiativ från skribenterna.

Hör av er om ni har några tips på förbättringar, som ni ser så finns det fortfarande en del småsaker att fila på vad gäller design och så vidare, men jag ville inte hålla projektet hemligt onödigt länge så vi bestämde oss för att lansera den nu.

Anyway, det har gått bra med lanseringen så nu är det bara att hoppas att vi fortsätter leverera bra innehåll!