Freedom Fighter

Mitt i den här vågen av rätt mycket Tvivelfront måste jag bara ta och slå ett litet litet slag för Freedom Fighter! Det är mina polare som spelar postpunk/new wave/surf typ, just nu finns det några låtar uppe på deras myspace men de kommer antagligen släppa en EP rätt snart och sådär! :> Sköna texter med referenser bland annat till 1984 och Nosferato. Kolla in på myspace!

Ifall ni undrar vad jag pysslar med så har jag just skrivit klart (och spelat in på en utkast-inspelning) de sista fyra raderna text till låten som kommer att ligga sist på nästa tvivelalbum... en lite smått maffig låt kan man kanske säga. Så nu tänkte jag dra hem från Pipen och dra ut och springa en sväng i den fina vårluften ifall min kropp kan tänka sej att gå med på det, jag har fortfarande träningsvärk i hela kroppen efter helgen men jag vill verkligen ut och springa och känna den där lugnande känslan man får efteråt, så jag struntar nog i värken... :)

Slicka sina sår och ladda om

Det har varit en rätt fin helg! Lite väl mycket av "everything's falling apart" men annars helt okej. Jag har insett bland annat hur dålig erfarenhet jag har av tjejers (ja, jag vet att jag generaliserar här) sätt att kommunicera saker (till exempel genom att spela istället för att prata) och göra scener av bagateller. Jag lever oftast med den sköna, enkla och naturliga naiva inställningen och förhoppningen om att alla bara borde vara vänner, vara snälla mot varandra istället för att tävla, och sådär. Det är lite ovant att träffa på folk som utgår ifrån och antar att nån vill dom illa, och sen tar upp en stor kanon och laddar den och skjuter bara för att de TROR att det är krig. Varför skulle det vara krig? Herregud det behöver ju inte finnas krig och mord här i världen, det är ju mycket trevligare med grillfest!

Vi spelade på Kåren och det var väldigt roligt, jag är glad att de som jobbar där verkade uppskatta det hyfsat även fast stället inte var smockat med folk. Jag gillar att det finns folk som man inte känner som skriker efter en viss låt, och jag gillar allt chillande i logen före och efter en spelning. Jag älskar att spela på SMÅ scener nära en sönderalkad publik, jag älskar att ha ett blinkande stroboskopljus över hela scenen i våra refränger.



Idag har det blivit en bakisdag med lite städande, diskande, tvättande, badande, osv. I morron ska vi skjutsa tillbaka våra grejer från Kåren till vår replokal, tänkte även passa på medan man är i flyttartagen att hämta hem en ny soffa till min lägenhet! Helt sjukt egentligen, den gamla soffan är ju rätt mycket en symbol för hur det brukade vara här förr... :) Men den är fan för sliten för att ha kvar. Dessutom ska jag jobba i ett par timmar och handla lite. Haha inte så jävla rock'n'roll med andra ord...

Förhoppningsvis hinner jag med att träna lite på kvällen också, det har inte riktigt varit läge att göra det i helgen. Det är ju nämligen så att jag fick ett brev från vårdcentralen där läkaren jag träffade senast har skrivit att alla värdena på mina prover var normala. Enligt henne är alltså alla mina fysiska symptom stressrelaterade... Vilket jag precis som för två år sen alltså får försöka acceptera, och jobba på att försöka bli fri min stressade situation. Jag tänkte försöka hålla i att träna varannan dag nu så länge som möjligt, det är ju jävligt skönt lugnande och det känns alltid som om tiden går med en mer realistisk fart när man har tränat, som att man hinner med mer.

Jaja, nu har det blivit ett längre inlägg än tänkt. Rock on, kids.

Spinn

Jag letar febrilt efter ett namn som inger trygghet, nån som kan ta bort skiten. Hoppas fortfarande som jag alltid gjort, håller hårt fast vid hoppet om att det kanske är, kanske snälla kan vara en dröm. Skriker, viskar, säger, gallskriker att jag vill vakna, är det en dröm eller ett skämt? Om ni säger att det är på riktigt antar jag att det är ett skämt. Det måste vara ett skämt. Ett tag där för längesen verkade det lite lite rimligt, men just nu är det så absurt så det kan inte vara på riktigt. Hon skriker att livet är inte finare än såhär, det finns inget som är värt nånting. Man får ta det för vad det är, tyvärr, det är jävligt surt men man måste acceptera det, säger hon. Hur förändrar man nånting? Allting rullar på framåt utan ändring, det som går åt rätt håll går åt rätt håll, kul för er, det som rullar åt fel håll fortsätter att rulla åt fel håll. En ond spiral är en ond spiral, ett flygplan hamnar i spinn, vingarna tappar sin lyftkraft, det som skulle fungera slutade fungera. Panik utbryter, chanserna att återfå kontrollen är som bortblåsta. Är paniken bra eller dålig? Den är i alla fall åt helvete för intensiv så länge man kämpar med att ta nästa andetag istället för att göra det som man vet att man borde göra. Vi vet hur man häver en spinn, det gäller att få nosen att peka neråt och framåt och lyckas hålla den riktningen i ett gäng sekunder så att vi kan få upp farten - det ÄR det enda sättet, det kräver att vi vågar rikta planets nos rakt mot marken, det vill säga att vi utan att tveka styr mot vår egen undergång, och litar på att vi kan lyckas plana ut om ett gäng sekunder.

Det är inihelvete läskigt att göra det.

Det kan vara bra att våga vara ärlig också. Våga fråga om hjälp när man upptäcker ett problem. Det har hänt mer än en gång att en panikslagen pilot eller flygkapten har fått hjälp av en resande, civil dito. Men det är så sjukt jävla pinsamt att fråga om hjälp när allting gick så jävla snett och man är tveklöst totalt jävla ansvarig. Det behöver inte handla om liv på sitt samvete, men det kan handla om att när det sista grammet stolthet har smulats sönder, kommer alla vinster man gör senare att tillhöra nån annan ändå, vad fan är meningen.

När du kommer ner på marken igen är du inte en sån som man kan stämpla som outsider, som myterna kan växa vilt omkring, som Ian Curtis eller Kurt Cobain, för det finns ingenting intressant med någon som inte ens orkar försöka uttrycka sej, eller som inte har nån att uttrycka sej inför. Det finns ingenting överhuvudtaget, inte ens vakuum.

Leva livet

I morron tänkte vi göra en bra spelning. Idag har vi repat en del. Det gick bra, som fan. Fokusera. Det kommer nog en del folk så man får hoppas att dom fattar vad det handlar om.

Det kan nog bli en del fest efteråt, får jag för mej. Jag får hoppas att jag inte slår sönder nånting, de senaste två dagarna har jag varit jävligt rastlös men inte vågat till exempel dra ut och springa så långt jag kan bara för att trötta ut mej (eftersom jag inte vill bli sjuk eller så) men det fixar sej säkert.

I alla fall, det är dags att dra till biblioteket och låna fler böcker vid tillfälle. Har ni tips så hör av er. Jag gillar att läsa saker i stil med Tärningsspelaren och såna som får en att ifrågasätta sina invanda banor. Jag vill bredda min verklighetsuppfattning ungefär. Sen finns det såklart ett gäng böcker som jag vill läsa bara för att jag inbillar mej att dom är bra... till exempel Inferno.

Aja, vi ses i morron, ha det bra.

Om att våga #2

Jag kom på en sak på tal om att jag inte vågar snacka så mycket med folk jag inte känner, inte vågar ringa folk jag inte känner osv. Eller egentligen två saker. Men först och främst att ifall det där beror på att jag är rädd för att säga nåt dumt eller inte bli accepterad så är det ju egentligen HELT tvärt emot hur jag är på det medvetna planet vad gäller att genomföra saker. Om det är nånting som inte funkar, så står jag inte och säger "jag vet inte hur man lagar den", jag skruvar snarare isär och ihop den igen innan nån hinner blinka, oavsett ifall jag vet hur man gör eller inte, om jag inte vet det så lär jag mej medan jag gör det. Lika med att lösa problem i allmänhet. Jag skulle ALDRIG få för mej att inte våga försöka.

Sak nummer två är att jag kom att tänka på ett gammalt minne som har etsat sej fast sen jag var runt fem år gammal. Morsan höll på att laga mat och bad mej springa till grannen för att låna lite mjöl eller vad det nu var hon inte hade hemma just då, men jag vågade inte gå dit så jag gömde mej bakom vårt staket istället tills morsan kom ut och undrade vad fan jag höll på med liksom. Det känns som om jag borde ha växt ifrån det där ungefär i den åldern...

Hybris

Jag har sovit mellan 0650 och 0830 ungefär inatt. Nu ska jag laga lite matlåda och dra ner till stan för att fortsätta spela in "Autopilot", antagligen kommer jag återigen att drabbas av hybris samt känna den lite svindlande känslan att jag jobbar med mitt testamente. Antagligen kommer jag återigen att tycka att det känns lite läskigt men man får inte vara rädd, däremot kan man vara låtsaspretto om man egentligen inte är särskilt pretto.

Jag läste ut Tärningsspelaren nyss förresten. Fan vad bra den är.

Jag lyssnar på Melody Clubs debutalbum nu förresten. Fan vad kluven jag är till det. Det är väldigt bra poplåtar som hits räknat (medryckande melodier, jävligt mycket tryck i bas och trummor, väl genomarbetad produktion) men det är ju å andra sidan så hysteriskt pumpande att man efter ett tag inte orkar ryckas med mer utan bara blir likgiltig till det. Texterna har ungefär noll substans även, det är väl möjligtvis sista låten Golden Day som är okej. Jaja, vafan, det är partymusik och bra musik att se på konsert, inte så mycket att tjafsa om faktiskt... Vi hörs.

Fem år sedan

Trevlig dag idag med bandet på Pipen. Det är mest Teo som behöver repas in, men det skadar ju inte för oss andra att göra det heller. Vi flippade ur och började spela ett gäng Bowie-, Iggy Pop- och BD-låtar, även Black Sabbath(!!!!!) allt medan Robert konstant envisades med att spela basgången till "En Midsommarnattsdröm" (Håkan) under alla låtar. Sen tog vi ett par öl och drog förbi Stadshusverandan (där klubben Friday I'm in Love firade ettårsjubileum) och snackade med alla indiekids som kom ut för att röka, vi var för snåla för att gå in men det var ju lika trevligt därute eftersom vi tydligen känner alla indiekids i Sundsvall (dags att dra till en större stad..?).

Bilden är från 2004 förresten, då mitt hår var mittemellan kort och poplångt. Hade jag sett ut så idag hade man ju kunnat kalla mej emo... tur att den vågen inte hade brutit ut då.

I morron är det ett par band som spelar på Pipen och jag ska inte dit, så jag antar att jag får hålla mej hemma och smida planer för hur jag ska lyckas bli rik. Tips på hur man blir rik någon? Jag måste även läsa böckerna jag håller på att läsa, det går inte så snabbt för mej, jag har svårt att koncentrera mej, tankarna sticker iväg till oro över det ena och det andra och rätt vad det är så får jag inspiration till att skriva en låt, så då springer jag iväg till gitarren, sen efter ett par minuter med gitarren tappar jag koncentrationen för att skriva en låt, så jag springer tillbaka till boken, osv, osv. Resultatet av det är bland annat att alla låtar jag skrivit det senaste året eller så är skrivna i många olika korta omgångar, en ackordföljd där, en ackordföljd där, en textrad här, en refrängrad där... Till skillnad från förr när man kunde skriva en ny låt så att den blev helt klar under samma dag. Eller kunde hålla sej till ett ämne i ett blogginlägg, istället för hundra olika.

Spelningar på g.

First off, tack för kommentarerna på de senaste två, lite ovanligt tunga inläggen! En dag ska jag lära mej svara på kommentarer direkt istället för att skjuta upp det med tanken att "jag kommer nog på nåt bättre att svara sen"...

Nummer två, kom och kolla när vi spelar. Det blir antagligen livepremiär för låten "Kid Icarus"! Datumen är

20 Mars Pipeline (med 12 Dollars, NED, Nederbörd)
28 Mars Sundsvalls Kårhus

Nummer tre, jag har varit på vårdcentralen äntligen och träffat en läkare och tagit prover. Hon lyssnade på vad jag sa och verkade förstå men ville ändå hela tiden få det till att min kropp funkar hur bra som helst och att det är psyket som löser ut en massa fysiska symptom som skakningar osv. Hoppas proverna säger nåt annat, jag vill verkligen bara få medicin mot att nån hormonnivå är fel eller nånting nu och sen bli frisk, inte känna att jag måste gå på antidepp i flera år (igen) för att bota en eventuell depression som inte ens visar sej genom nedstämdhet eller apati utan genom en kropp som inte funkar även fast jag tänker (hyfsat) klart. Vi får se hur det går...

Tärningsspelaren om att hinna med allt man vill göra

För tre veckor sen ungefär skrev jag ett blogginlägg som handlar om att jag vill göra jävligt många olika saker både på kort och lång sikt. Nu skulle jag till exempel lika gärna vilja se en film som att blogga. Under mitt liv vill jag hinna med att bli pappa, vara rockstjärna, jobba som programmerare eller webbutvecklare, producera band och coacha unga musiker, bo i göteborg, london, stockholm, kanske nåt mer ställe, skriva en bok, driva ett skivbolag, och så vidare - utöver det tillkommer lite mindre realistiska drömmar som att bli pilot (jag har egentligen hjärnan för det men för dålig syn för att flyga plan med många passagerare). Ta därefter hänsyn till att många av punkterna ovanför bara kan genomföras om man jobbar en hel del vid sidan av (och som det ser ut nu så kommer jag jobba med till exempel att köra taxi) så där försvinner det en hel del tid och energi.

Slutsats; det är jävligt svårt att under sin livstid hinna med allt man vill göra. Om ett år kan jag antagligen lägga till ett tiotal nya mål i min lista men på sin höjd stryka ett av de tidigare. Just nu har jag kommit till ungefär sidan 200 i boken Tärningsspelaren, och där tas ämnet upp när huvudpersonen presenterar det här resonemanget;

Att ha EN personlighet, (som visserligen utvecklas och förändras lite grann) har fungerat bra för människor i ALLA tider fram tills nu. De har växt upp i sin grotta/tält/hydda/torp/gård, fått sina värderingar och sin världsbild från sina förfäder, och inte haft så stor koll på vad som händer utanför. Dessutom har den allra största delen människor tidigare behövt jobba under en så stor del av deras vakna tid att de knappast har haft möjlighet att tänka på vad livet har att erbjuda nån annanstans. I det moderna informationssamhället däremot, är människor mycket mer medvetna om vad som händer i andras liv - det är ju bara att slå på teven så fascineras man av hur livet är för rockstjärnor, fotomodeller, soldater, barternders, skådespelare, "vanligt" folk (via (doku)såpor) och så vidare - och psykiska problem uppstår när man VILL vara mångsidig, men man försöker integrera alla sidor i samma personlighet. När man försöker vara en närvarande pappa samtidigt som man följer sin dröm om att vara rockstjärna och således är ute på turne ofta. Det går ju inte ihop. Lika med att vara duktig i skolan samtidigt som man vill hålla kontakten och umgås och festa med många vänner. I princip omöjligt.

Lösningen på detta är enligt huvudpersonen i Tärningsspelaren att man greppar tärningen och låter den bestämma vilken av alla flyktiga ideer om vad man skulle vilja göra vid ett visst tillfälle man ska följa. Det är ju inte en särskilt frisk lösning eftersom man självklart tänker en del destruktiva tankar emellanåt som man lyckas undantrycka - tärningen ger dessa en möjlighet att komma upp till ytan, på gott och ont.

Men det är väldigt intressant att läsa hursomhelst, eftersom jag som sagt skrev om problemet med att kunna bejaka olika sidor av sin personlighet så sent som för tre veckor sen. Jag känner att jag har ungefär fyra-fem olika sidor av min personlighet som jag skiftar mellan beroende på vilka människor jag omges med och sådär. Ett exempel är att jag är en datanörd när jag fixar en webbsida åt nåt band eller så. När jag är klar med det slutar jag att tänka på programmeringsspråk och energidrycker, istället kanske jag skriver en låt och spelar in. Det är en annan del av min personlighet, som har andra kunskaper, en annan vokabulär, kanske till och med ett annat känslospektra och ett annorlunda temperament.

Så nu tänkte jag, för att låta mej inspireras av Tärningsspelaren samtidigt som jag verkligen inte vågar blanda in en tärning, fundera lite över ifall jag kan lyfta fram flera (som har haft så liten betydelse tidigare att de knappt har märkts) sidor av min personlighet och fråga dom på vilket sätt dom vill få plats i mitt liv. Men det tänker jag inte skriva i bloggen, åtminstone inte i det här inlägget.

Hur låter ni era olika delar komma till tals? :)

Om att våga

Idag har jag varit och repat på Pipen med Kim och Robert, det var trevligt och roligt och vi har dessutom spelat in en del så det var en produktiv dag. På vägen hem började jag fundera över ifall man borde dra till England som brorsan, ta nåt skitjobb och festa mycket och hitta bandmedlemmar... Jag vet inte om jag egentligen tycker att musikklimatet här är så jävla dåligt, det är svårt att jämföra när man inte vet hur det funkar i andra länder. Men jag har känslan av att det är lite mer fart på musiklivet där, bara en sån sak som att man lätt får en spelning på en krog och dessutom får gage utan att vara världens största band.

Men egentligen är det väl inte det det sitter i. Undrar hur långt man hade kommit ifall man inte hade varit så förbannat jävla rädd för att ringa till folk man inte känner... man hade kunnat boka in spelningar mycket lättare, fått ens låtar spelade i radio mycket lättare, och så vidare, och så vidare... Det är ju helt sjukt egentligen om livet ska försvinna medan man inte vågar göra saker. Så hur blir man bättre på att våga sånt? Fobier brukar väl vanligtvis botas med att man utsätter sej för det man är rädd för. Tänk om man hade nån som piskade på en att göra dom där grejerna även fast man inte vågar... Tänk om man kunde tvinga sej själv. Saknar jag motivation? Nej...

Just nu funderar jag på att dra ut och springa, det är nog rätt kallt ute men om det är nånting som är bra för psyket så är det ju fysisk träning! Hör av er om ni har några ideer om hur fan man lyckas sluta vara rädd för folk : )

Strip music, och att tufffa vidare.

Jag lyssnar på Strip Musics första, självbetitlade album just nu. Det är jävligt bra! Men jag är van att lyssna på demoinspelningarna som fanns innan skivan blev till, så det låter lite annorlunda... ändrade textrader är alltid skitroligt att hitta, då kan man fundera på varför de valde en rad framför en annan och sådär. Skivan är ganska... matig, pumpande vilket såklart är mäktigt när det handlar om tunga gitarrer och bas + synthstrings ovanpå allting men det känns som om det är lite för mycket, så att det är svårt att spela musiken högt för att kunna njuta av melodierna för det man hör är mest trycket från basen och gitarrerna. Antagligen beror det rätt mycket på mastringen...

Nu ska jag i alla fall dra ner till stan och jobba vidare med inspelning - Kid Icarus och SWW är i stort sett klara, det ska läggas ett par körer och sådär bara. Sen är det dags att börja spela in en demo på Summer och det kommer bli roligt för det är en låt som jag är hyfsat jävla nöjd med!

I övrigt så har jag börjat göra en ny webbsida till indielabeln Sound and Vision Unit, som förhoppningsvis blir lite snyggare och roligare än den förra som var baserad på en blogg. :)

Att fånga ett ögonblick

Det finns bilder som är intressanta därför att de är proffsigt tagna, med ett genomtänkt fokus, genomtänkt komposition och så vidare. Rätt exponering, rätt ljus. Och så finns det bilder som är intressanta därför att de fångar rätt ögonblick. Jag gillar den här bilden som ett exempel på det. Caisa plåtade den när vi spelade på Norrskrammel, och det är lite bra gjort med tanke på hur jag rör mej på en scen :)



Självklart så finns det bilder som både är proffsigt plåtade och som fångar snygga eller intressanta ögonblick, men dom växer inte på träd!

Det var fest igår

Ett gäng vänner kom förbi... Jens, Rikki, Robert, Anton, Jeej, Rebecka, Jonte och Julia. Trevlig förfest, sen tog vi en taxi till Jens och drack lite mer. Sen gick vi in till Irish, jag har i alla fall för mej att vi gick men jag kommer inte ihåg. Det var rätt hårt festande. Allt gick sönder, allt försvann. Läskigt.