Tärningsspelaren om att hinna med allt man vill göra

För tre veckor sen ungefär skrev jag ett blogginlägg som handlar om att jag vill göra jävligt många olika saker både på kort och lång sikt. Nu skulle jag till exempel lika gärna vilja se en film som att blogga. Under mitt liv vill jag hinna med att bli pappa, vara rockstjärna, jobba som programmerare eller webbutvecklare, producera band och coacha unga musiker, bo i göteborg, london, stockholm, kanske nåt mer ställe, skriva en bok, driva ett skivbolag, och så vidare - utöver det tillkommer lite mindre realistiska drömmar som att bli pilot (jag har egentligen hjärnan för det men för dålig syn för att flyga plan med många passagerare). Ta därefter hänsyn till att många av punkterna ovanför bara kan genomföras om man jobbar en hel del vid sidan av (och som det ser ut nu så kommer jag jobba med till exempel att köra taxi) så där försvinner det en hel del tid och energi.

Slutsats; det är jävligt svårt att under sin livstid hinna med allt man vill göra. Om ett år kan jag antagligen lägga till ett tiotal nya mål i min lista men på sin höjd stryka ett av de tidigare. Just nu har jag kommit till ungefär sidan 200 i boken Tärningsspelaren, och där tas ämnet upp när huvudpersonen presenterar det här resonemanget;

Att ha EN personlighet, (som visserligen utvecklas och förändras lite grann) har fungerat bra för människor i ALLA tider fram tills nu. De har växt upp i sin grotta/tält/hydda/torp/gård, fått sina värderingar och sin världsbild från sina förfäder, och inte haft så stor koll på vad som händer utanför. Dessutom har den allra största delen människor tidigare behövt jobba under en så stor del av deras vakna tid att de knappast har haft möjlighet att tänka på vad livet har att erbjuda nån annanstans. I det moderna informationssamhället däremot, är människor mycket mer medvetna om vad som händer i andras liv - det är ju bara att slå på teven så fascineras man av hur livet är för rockstjärnor, fotomodeller, soldater, barternders, skådespelare, "vanligt" folk (via (doku)såpor) och så vidare - och psykiska problem uppstår när man VILL vara mångsidig, men man försöker integrera alla sidor i samma personlighet. När man försöker vara en närvarande pappa samtidigt som man följer sin dröm om att vara rockstjärna och således är ute på turne ofta. Det går ju inte ihop. Lika med att vara duktig i skolan samtidigt som man vill hålla kontakten och umgås och festa med många vänner. I princip omöjligt.

Lösningen på detta är enligt huvudpersonen i Tärningsspelaren att man greppar tärningen och låter den bestämma vilken av alla flyktiga ideer om vad man skulle vilja göra vid ett visst tillfälle man ska följa. Det är ju inte en särskilt frisk lösning eftersom man självklart tänker en del destruktiva tankar emellanåt som man lyckas undantrycka - tärningen ger dessa en möjlighet att komma upp till ytan, på gott och ont.

Men det är väldigt intressant att läsa hursomhelst, eftersom jag som sagt skrev om problemet med att kunna bejaka olika sidor av sin personlighet så sent som för tre veckor sen. Jag känner att jag har ungefär fyra-fem olika sidor av min personlighet som jag skiftar mellan beroende på vilka människor jag omges med och sådär. Ett exempel är att jag är en datanörd när jag fixar en webbsida åt nåt band eller så. När jag är klar med det slutar jag att tänka på programmeringsspråk och energidrycker, istället kanske jag skriver en låt och spelar in. Det är en annan del av min personlighet, som har andra kunskaper, en annan vokabulär, kanske till och med ett annat känslospektra och ett annorlunda temperament.

Så nu tänkte jag, för att låta mej inspireras av Tärningsspelaren samtidigt som jag verkligen inte vågar blanda in en tärning, fundera lite över ifall jag kan lyfta fram flera (som har haft så liten betydelse tidigare att de knappt har märkts) sidor av min personlighet och fråga dom på vilket sätt dom vill få plats i mitt liv. Men det tänker jag inte skriva i bloggen, åtminstone inte i det här inlägget.

Hur låter ni era olika delar komma till tals? :)