Spinn

Jag letar febrilt efter ett namn som inger trygghet, nån som kan ta bort skiten. Hoppas fortfarande som jag alltid gjort, håller hårt fast vid hoppet om att det kanske är, kanske snälla kan vara en dröm. Skriker, viskar, säger, gallskriker att jag vill vakna, är det en dröm eller ett skämt? Om ni säger att det är på riktigt antar jag att det är ett skämt. Det måste vara ett skämt. Ett tag där för längesen verkade det lite lite rimligt, men just nu är det så absurt så det kan inte vara på riktigt. Hon skriker att livet är inte finare än såhär, det finns inget som är värt nånting. Man får ta det för vad det är, tyvärr, det är jävligt surt men man måste acceptera det, säger hon. Hur förändrar man nånting? Allting rullar på framåt utan ändring, det som går åt rätt håll går åt rätt håll, kul för er, det som rullar åt fel håll fortsätter att rulla åt fel håll. En ond spiral är en ond spiral, ett flygplan hamnar i spinn, vingarna tappar sin lyftkraft, det som skulle fungera slutade fungera. Panik utbryter, chanserna att återfå kontrollen är som bortblåsta. Är paniken bra eller dålig? Den är i alla fall åt helvete för intensiv så länge man kämpar med att ta nästa andetag istället för att göra det som man vet att man borde göra. Vi vet hur man häver en spinn, det gäller att få nosen att peka neråt och framåt och lyckas hålla den riktningen i ett gäng sekunder så att vi kan få upp farten - det ÄR det enda sättet, det kräver att vi vågar rikta planets nos rakt mot marken, det vill säga att vi utan att tveka styr mot vår egen undergång, och litar på att vi kan lyckas plana ut om ett gäng sekunder.

Det är inihelvete läskigt att göra det.

Det kan vara bra att våga vara ärlig också. Våga fråga om hjälp när man upptäcker ett problem. Det har hänt mer än en gång att en panikslagen pilot eller flygkapten har fått hjälp av en resande, civil dito. Men det är så sjukt jävla pinsamt att fråga om hjälp när allting gick så jävla snett och man är tveklöst totalt jävla ansvarig. Det behöver inte handla om liv på sitt samvete, men det kan handla om att när det sista grammet stolthet har smulats sönder, kommer alla vinster man gör senare att tillhöra nån annan ändå, vad fan är meningen.

När du kommer ner på marken igen är du inte en sån som man kan stämpla som outsider, som myterna kan växa vilt omkring, som Ian Curtis eller Kurt Cobain, för det finns ingenting intressant med någon som inte ens orkar försöka uttrycka sej, eller som inte har nån att uttrycka sej inför. Det finns ingenting överhuvudtaget, inte ens vakuum.