Om att ha hundra spelningar i samma stad

I fredags spelade vi på Domsaga, en inhoppsspelning för ett band som hade hoppat av, för första gången nånsin i Tvivelhistorien så spelade vi på scen med bara en gitarr (helt enkelt eftersom vi inte hade råd att ta hit vår kompgitarrist) och det gick ju faktiskt helt okej. Roligt som fan var det, som vanligt! Just nu har vi fyra spelningar lite sådär preliminärt inbokade de närmsta sex veckorna, varav tre är i Sundsvall och en är i Stocka. Det börjar kännas lite VÄL häftigt att spela i Sundsvall var och varannan dag... det är verkligen dags att komma ut lite, spela lite mer söderut helst. Men det fixar sej väl, nån dag.

Tillbaka till "verkligheten"

Om man nu kan säga att det här en verklighet, det känns mest som en jävligt vriden, subjektiv, sjuk världsuppfattning. Jag har varit på en kort fjällsemester och det var fint och välbehövligt, jag har blivit solbränd som fan och bränt sönder ansiktet, suttit en del på isen och fiskat, sovit en del, läst en del Vilhelm Moberg (hittade en bok hos han vi bodde hos), supit en del, chillat en del och sprungit en del.

Att komma hem igen känns som att komma från harmoni till kaos, men det hjälper nog mej att förstå lite av vad jag borde ändra på för att trivas bättre här hemma. När man har varit borta ser man det här med lite friskare ögon... Jag inser att jag borde umgås mer med andra och inte bara mej själv och mitt band, inser att jag borde acceptera att jag behöver äta ofta, och så vidare... Samtidigt så är det jävligt svårt att ändra på det som stör mej mest, dvs att jag har en rätt svårplanerad ekonomi eftersom allt bygger på att jobba extra här och där, mina inkomster skiftar jävligt mycket mellan olika månader... Det man borde göra är ju att försöka jobba mer och kunna lägga undan mer pengar men det är svårt att orka ta tag i att vara mer aktiv när man inte är harmonisk liksom.

Igår var det en rolig kväll, jag drog till Pipen och kollade på ett par band, tog ett par öl, träffade bland annat Emma och Hampus och Olle där, drog på fest hos Kibe senare på kvällen... Fan vad festande på våren äger.

Jag lär ju dra ut och springa nu även.... hör väl av mej nåt senare.

Nostalgia Locomotive

I måndags eller tisdags kom jag och tänka på en låt som Hampus visade mej på en efterfest för väldigt väldigt längesen. Jag har ju sett det här bandet spela 2004 men då stod man längst fram vid staketet och väntade på att Broder Daniel skulle gå på och var inte speciellt intresserad av varken The Mo eller av att se Sophie Zelmani sitta och dricka rödvin på en scen i en timme... I alla fall så kollade jag på den här musikvideon och sen dess har jag lyssnat på låten minst 150 gånger de senaste dagarna, och mitt humör har varit lite som en bergochdalbana... pendlat mellan eufori och skrattanfall och tunga ångestattacker från helvete! Låten är alldeles på gränsen till att vara en av dom där låtarna som man inte lyssnar på för att de är för farliga (exempel på sån låt: Her Majesty - Cut Me), den är ju för fin för att stänga av så man bara lyssnar på den om och om igen... i alla fall jag.



De senaste dagarna har jag förutom att jag upplevt ett känslofyrverkeri även spelat in lite musik med Kim, det är skönt att komma lite framåt med det där och fem av låtarna är i stort sett klara... det ska antagligen vara mellan åtta och tolv spår så vi är ju på god väg. Dock så skulle jag vilja att VARJE dag var en såndär dag när man bara hänger tillsammans, har en gitarr med sej hela tiden, skriver en låt eller spelar in nåt eller tar en öl, jag vill nog att mitt liv ska vara lite mer som en film, att man kan klippa bort den tråkiga vardagen när man duschar, lagar mat och såna tråkiga saker och istället BARA sysslar med det som driver handlingen framåt... dvs umgås, festa, göra musik och så vidare. Till en viss del det ju jag som är en obotlig romantiker och går på alla rockmyter, men det är också så att jag skulle vilja att fler av mina kära bandkamrater kunde ha mer tid över till att bara syssla med det här eftersom vi snart kommer att vara 40+ och då är det inte så jävla hippt att vara rockstars... :) Jag tror jag måste ta och förklara mina drömmar för dom nån dag.

Nu ska jag ta och jobba rätt långa pass de närmsta tre dagarna, så vi får väl se när jag hör av mej igen... Ha det bra kids!

These Days

Jag skrev en låt häromdan. Tyckte inte att den passade som Tvivelfrontlåt först men sen visade jag den för Robert och han sa att det kommer att gå jättebra att göra den jättegothig sen. Kul grej. Så vafan. Ni kan ju få höra hur den lät när jag spelade in den lite idag, eftersom den ändå kommer att låta helt annorlunda sen ifall den nu kommer ut på skiva. Mycket falsksång men gilla läget :D Lyssna här.


I lördags hade jag egentligen tänkt vara hemma men så ringde jag till Robert kring klockan åtta på kvällen bara för att höra hur läget var, då svarade Kim och sa att det var INGEN som hade kommit till Pipeline för att se Centimeter och Baron Bane... så jag sprang ner till stan och såg dom. Skitbra band båda två! Det var väl kring 20 pers i publiken... stackars band alltså! Jag fattar verkligen inte att det kommer typ 400 för att höra Sabaton spela krigsromantisk metal men nästan ingen för att se skitbra RIKTIG musik. Synd för er som inte var där även :'D

Ha det bra, jag hör av mej sen! :)

Våren är här

I stort sett i alla fall. Det är ganska mäktigt, när det börjar på tina upp och man börjar aktivera sig lite. Idag och igår har det kännts som om jag håller på att bli sjuk, känns som febervärk nästan, känns som att jag är lite svullen i halsen, i morse var jag jävligt less bara för det, men efter ett tag (och hundra enorma koppar kaffe) blev jag bara helt jävla förbannad och på ungefär en minut städade jag igenom hela lägenheten bland annat, diskade undan allt, lagade mat, gjorde en lista på saker som stör mej och som jag måste ta itu med, och så vidare... Det är lite ovant att det är ljust på dagarna och att det finns nån slags explosivitet under allting, en jävla massa agressioner och energi, bara man kan locka fram den och utnyttja den till bra saker istället för att den ska ta kål på en, äta upp en inifrån.

Jag borde verkligen skrika DEAL WITH IT till mej själv lite oftare.

Freedom Fighter

Mitt i den här vågen av rätt mycket Tvivelfront måste jag bara ta och slå ett litet litet slag för Freedom Fighter! Det är mina polare som spelar postpunk/new wave/surf typ, just nu finns det några låtar uppe på deras myspace men de kommer antagligen släppa en EP rätt snart och sådär! :> Sköna texter med referenser bland annat till 1984 och Nosferato. Kolla in på myspace!

Ifall ni undrar vad jag pysslar med så har jag just skrivit klart (och spelat in på en utkast-inspelning) de sista fyra raderna text till låten som kommer att ligga sist på nästa tvivelalbum... en lite smått maffig låt kan man kanske säga. Så nu tänkte jag dra hem från Pipen och dra ut och springa en sväng i den fina vårluften ifall min kropp kan tänka sej att gå med på det, jag har fortfarande träningsvärk i hela kroppen efter helgen men jag vill verkligen ut och springa och känna den där lugnande känslan man får efteråt, så jag struntar nog i värken... :)

Slicka sina sår och ladda om

Det har varit en rätt fin helg! Lite väl mycket av "everything's falling apart" men annars helt okej. Jag har insett bland annat hur dålig erfarenhet jag har av tjejers (ja, jag vet att jag generaliserar här) sätt att kommunicera saker (till exempel genom att spela istället för att prata) och göra scener av bagateller. Jag lever oftast med den sköna, enkla och naturliga naiva inställningen och förhoppningen om att alla bara borde vara vänner, vara snälla mot varandra istället för att tävla, och sådär. Det är lite ovant att träffa på folk som utgår ifrån och antar att nån vill dom illa, och sen tar upp en stor kanon och laddar den och skjuter bara för att de TROR att det är krig. Varför skulle det vara krig? Herregud det behöver ju inte finnas krig och mord här i världen, det är ju mycket trevligare med grillfest!

Vi spelade på Kåren och det var väldigt roligt, jag är glad att de som jobbar där verkade uppskatta det hyfsat även fast stället inte var smockat med folk. Jag gillar att det finns folk som man inte känner som skriker efter en viss låt, och jag gillar allt chillande i logen före och efter en spelning. Jag älskar att spela på SMÅ scener nära en sönderalkad publik, jag älskar att ha ett blinkande stroboskopljus över hela scenen i våra refränger.



Idag har det blivit en bakisdag med lite städande, diskande, tvättande, badande, osv. I morron ska vi skjutsa tillbaka våra grejer från Kåren till vår replokal, tänkte även passa på medan man är i flyttartagen att hämta hem en ny soffa till min lägenhet! Helt sjukt egentligen, den gamla soffan är ju rätt mycket en symbol för hur det brukade vara här förr... :) Men den är fan för sliten för att ha kvar. Dessutom ska jag jobba i ett par timmar och handla lite. Haha inte så jävla rock'n'roll med andra ord...

Förhoppningsvis hinner jag med att träna lite på kvällen också, det har inte riktigt varit läge att göra det i helgen. Det är ju nämligen så att jag fick ett brev från vårdcentralen där läkaren jag träffade senast har skrivit att alla värdena på mina prover var normala. Enligt henne är alltså alla mina fysiska symptom stressrelaterade... Vilket jag precis som för två år sen alltså får försöka acceptera, och jobba på att försöka bli fri min stressade situation. Jag tänkte försöka hålla i att träna varannan dag nu så länge som möjligt, det är ju jävligt skönt lugnande och det känns alltid som om tiden går med en mer realistisk fart när man har tränat, som att man hinner med mer.

Jaja, nu har det blivit ett längre inlägg än tänkt. Rock on, kids.

Spinn

Jag letar febrilt efter ett namn som inger trygghet, nån som kan ta bort skiten. Hoppas fortfarande som jag alltid gjort, håller hårt fast vid hoppet om att det kanske är, kanske snälla kan vara en dröm. Skriker, viskar, säger, gallskriker att jag vill vakna, är det en dröm eller ett skämt? Om ni säger att det är på riktigt antar jag att det är ett skämt. Det måste vara ett skämt. Ett tag där för längesen verkade det lite lite rimligt, men just nu är det så absurt så det kan inte vara på riktigt. Hon skriker att livet är inte finare än såhär, det finns inget som är värt nånting. Man får ta det för vad det är, tyvärr, det är jävligt surt men man måste acceptera det, säger hon. Hur förändrar man nånting? Allting rullar på framåt utan ändring, det som går åt rätt håll går åt rätt håll, kul för er, det som rullar åt fel håll fortsätter att rulla åt fel håll. En ond spiral är en ond spiral, ett flygplan hamnar i spinn, vingarna tappar sin lyftkraft, det som skulle fungera slutade fungera. Panik utbryter, chanserna att återfå kontrollen är som bortblåsta. Är paniken bra eller dålig? Den är i alla fall åt helvete för intensiv så länge man kämpar med att ta nästa andetag istället för att göra det som man vet att man borde göra. Vi vet hur man häver en spinn, det gäller att få nosen att peka neråt och framåt och lyckas hålla den riktningen i ett gäng sekunder så att vi kan få upp farten - det ÄR det enda sättet, det kräver att vi vågar rikta planets nos rakt mot marken, det vill säga att vi utan att tveka styr mot vår egen undergång, och litar på att vi kan lyckas plana ut om ett gäng sekunder.

Det är inihelvete läskigt att göra det.

Det kan vara bra att våga vara ärlig också. Våga fråga om hjälp när man upptäcker ett problem. Det har hänt mer än en gång att en panikslagen pilot eller flygkapten har fått hjälp av en resande, civil dito. Men det är så sjukt jävla pinsamt att fråga om hjälp när allting gick så jävla snett och man är tveklöst totalt jävla ansvarig. Det behöver inte handla om liv på sitt samvete, men det kan handla om att när det sista grammet stolthet har smulats sönder, kommer alla vinster man gör senare att tillhöra nån annan ändå, vad fan är meningen.

När du kommer ner på marken igen är du inte en sån som man kan stämpla som outsider, som myterna kan växa vilt omkring, som Ian Curtis eller Kurt Cobain, för det finns ingenting intressant med någon som inte ens orkar försöka uttrycka sej, eller som inte har nån att uttrycka sej inför. Det finns ingenting överhuvudtaget, inte ens vakuum.

Leva livet

I morron tänkte vi göra en bra spelning. Idag har vi repat en del. Det gick bra, som fan. Fokusera. Det kommer nog en del folk så man får hoppas att dom fattar vad det handlar om.

Det kan nog bli en del fest efteråt, får jag för mej. Jag får hoppas att jag inte slår sönder nånting, de senaste två dagarna har jag varit jävligt rastlös men inte vågat till exempel dra ut och springa så långt jag kan bara för att trötta ut mej (eftersom jag inte vill bli sjuk eller så) men det fixar sej säkert.

I alla fall, det är dags att dra till biblioteket och låna fler böcker vid tillfälle. Har ni tips så hör av er. Jag gillar att läsa saker i stil med Tärningsspelaren och såna som får en att ifrågasätta sina invanda banor. Jag vill bredda min verklighetsuppfattning ungefär. Sen finns det såklart ett gäng böcker som jag vill läsa bara för att jag inbillar mej att dom är bra... till exempel Inferno.

Aja, vi ses i morron, ha det bra.

Om att våga #2

Jag kom på en sak på tal om att jag inte vågar snacka så mycket med folk jag inte känner, inte vågar ringa folk jag inte känner osv. Eller egentligen två saker. Men först och främst att ifall det där beror på att jag är rädd för att säga nåt dumt eller inte bli accepterad så är det ju egentligen HELT tvärt emot hur jag är på det medvetna planet vad gäller att genomföra saker. Om det är nånting som inte funkar, så står jag inte och säger "jag vet inte hur man lagar den", jag skruvar snarare isär och ihop den igen innan nån hinner blinka, oavsett ifall jag vet hur man gör eller inte, om jag inte vet det så lär jag mej medan jag gör det. Lika med att lösa problem i allmänhet. Jag skulle ALDRIG få för mej att inte våga försöka.

Sak nummer två är att jag kom att tänka på ett gammalt minne som har etsat sej fast sen jag var runt fem år gammal. Morsan höll på att laga mat och bad mej springa till grannen för att låna lite mjöl eller vad det nu var hon inte hade hemma just då, men jag vågade inte gå dit så jag gömde mej bakom vårt staket istället tills morsan kom ut och undrade vad fan jag höll på med liksom. Det känns som om jag borde ha växt ifrån det där ungefär i den åldern...

Hybris

Jag har sovit mellan 0650 och 0830 ungefär inatt. Nu ska jag laga lite matlåda och dra ner till stan för att fortsätta spela in "Autopilot", antagligen kommer jag återigen att drabbas av hybris samt känna den lite svindlande känslan att jag jobbar med mitt testamente. Antagligen kommer jag återigen att tycka att det känns lite läskigt men man får inte vara rädd, däremot kan man vara låtsaspretto om man egentligen inte är särskilt pretto.

Jag läste ut Tärningsspelaren nyss förresten. Fan vad bra den är.

Jag lyssnar på Melody Clubs debutalbum nu förresten. Fan vad kluven jag är till det. Det är väldigt bra poplåtar som hits räknat (medryckande melodier, jävligt mycket tryck i bas och trummor, väl genomarbetad produktion) men det är ju å andra sidan så hysteriskt pumpande att man efter ett tag inte orkar ryckas med mer utan bara blir likgiltig till det. Texterna har ungefär noll substans även, det är väl möjligtvis sista låten Golden Day som är okej. Jaja, vafan, det är partymusik och bra musik att se på konsert, inte så mycket att tjafsa om faktiskt... Vi hörs.

Fem år sedan

Trevlig dag idag med bandet på Pipen. Det är mest Teo som behöver repas in, men det skadar ju inte för oss andra att göra det heller. Vi flippade ur och började spela ett gäng Bowie-, Iggy Pop- och BD-låtar, även Black Sabbath(!!!!!) allt medan Robert konstant envisades med att spela basgången till "En Midsommarnattsdröm" (Håkan) under alla låtar. Sen tog vi ett par öl och drog förbi Stadshusverandan (där klubben Friday I'm in Love firade ettårsjubileum) och snackade med alla indiekids som kom ut för att röka, vi var för snåla för att gå in men det var ju lika trevligt därute eftersom vi tydligen känner alla indiekids i Sundsvall (dags att dra till en större stad..?).

Bilden är från 2004 förresten, då mitt hår var mittemellan kort och poplångt. Hade jag sett ut så idag hade man ju kunnat kalla mej emo... tur att den vågen inte hade brutit ut då.

I morron är det ett par band som spelar på Pipen och jag ska inte dit, så jag antar att jag får hålla mej hemma och smida planer för hur jag ska lyckas bli rik. Tips på hur man blir rik någon? Jag måste även läsa böckerna jag håller på att läsa, det går inte så snabbt för mej, jag har svårt att koncentrera mej, tankarna sticker iväg till oro över det ena och det andra och rätt vad det är så får jag inspiration till att skriva en låt, så då springer jag iväg till gitarren, sen efter ett par minuter med gitarren tappar jag koncentrationen för att skriva en låt, så jag springer tillbaka till boken, osv, osv. Resultatet av det är bland annat att alla låtar jag skrivit det senaste året eller så är skrivna i många olika korta omgångar, en ackordföljd där, en ackordföljd där, en textrad här, en refrängrad där... Till skillnad från förr när man kunde skriva en ny låt så att den blev helt klar under samma dag. Eller kunde hålla sej till ett ämne i ett blogginlägg, istället för hundra olika.